Den nakna mannen

Den nakna mannen blottar definitivt den finska mannens kropp när den filmar nakna män medan de bastar i olika hemgjorda eller kommersialiserade bastur, filmen försöker också, med hjälp av detta grepp, blottlägga den maskulina sidan av den finska folksjälen. Den kroppsliga nakenheten i bastun blir ett incitament till att också redogöra sina innersta tankar, den nakna själen, för kameran och bastukamraten.
Konceptet i denna finsksvenska dokumentär är intressant, genom att visa upp mjukare sidor av den finska mannen försöker man motverka den envisa stereotypen av finnen som alkoholdrickande tystlåten man med kniv i hand. Filmen lyckas verkligen visa känsliga sidor hos sina protagonister, det är svårt att inte känna med medelålders män som gråter för att de inte får träffa sina barn eller ynglingen som visar upp genuin glädje för att nyss ha blivit pappa.

Men om filmen krackelerar vissa stereotypers hårda skal så förstärker den andra, alkoholdrickandet finns t.ex. närvarande i de flesta scener och bilden av Finland som ett deprimerande land är cementerad när filmens sista sekvens, ett forcerat allsångsmontage där regissörerna klipper mellan olika bastukonnässörer som sjunger samma sång, klingar ut.

Man kan ana att, eftersom man får se betydligt fler personer än de som får komma till tals, regissörerna utförde många fler inspelningar än de som finns inkorporerade i den färdiga filmen. Inget konstigt med det men man undrar om det verkligen inte fanns fler upplyftande historier att ta med. Som det är nu är även de hoppfulla samtalen färgade av en vemodighet som kan beskrivas som en stereotypisk bild av den finska folksjälen. Det är graverande om en film som vill motarbeta stereotyper samtidigt gör sig skyldig till att spä på dessa för att skapa en tematiskt sammanhållen film.

Trots denna kritik och det faktum att filmen fördelaktigt kunnat klippas ner en halvtimme så finns det komponenter som gör Den nakna mannen sevärd. Fotot är utsökt, speciellt när det visar bastur i olika miljöer utifrån, en bild på en ombyggd telefonkiosk som nu fungerar som enmansbastu är både fotografiskt vacker och excentriskt humoristisk, om filmen innehållit fler sådana bilder och mindre intervjuer hade den gärna fått lägga på minuter istället för att klippa bort dem. Och även om vissa intervjuer/samtalstillfällen känns svaga eller upprepande så är de bästa sådana så starka att man nästan sväljer hela konceptet och glömmer bort filmens strukturella svagheter.

Om inte ryktet om att Renny Harlin ska göra en bastufilm med hajar och en naken Brad Pitt stämmer så är detta den enda filmen om nakna män i bastur du behöver i år. Filmens fördelar väger tyngre än dess nackdelar, om än bara precis.