I rymden finns inga känslor

Simon har grav Asperger. Låt det sjunka in, innan vi närmar oss följdfrågan hur många romantiska komedier vi sedan tidigare har sett skildrandes handikappade. I det uppenbara svaret förstår vi Andreas Öhmans egensinnighet men också varifrån hans cineastiska rötter insuper inspiration.
Därför är det trist att en så uppenbart talangfull regissör som Öhman hemfaller åt alltför avslöjande lån från förebilder som Jeunet och Anderson, giganter vars inflytande i synnerhet styr filmens första halva. Då Öhman i sin presentation av filmens karaktärer och övergripande handling gör det med en lakonisk distans likt den Anderson gjort till sitt adelsmärke. Den stillsamma kameran fångar en träbensstel huvudperson sittandes i överdekorerade rum vars tapeter andas kollektivsjuttiotal. Övertydligt följs Simons inledande monologer av grafiska effekter, som för att markera vad för sorts film vi ser. När publiken, som i dessa fall, skrivs på näsan är också “I rymden finns inga känslor” som minst intressant.

Karaktären vi möter, Simon (Skarsgård), har format sitt liv kring anala mönster och självvald ensamhet. I den äldre brodern Sam (Wallström) har han sin enda vän, det är med honom livet känns tryggt. En dag flyttar Simon hem till storebror och dennes tjej Frida (Hamilton), vilket ger upphov till konflikt. Det blir, som Simon uttrycker det, kaos och den annars så vilsamma kameran fläks målande runtrunt. Tjejen lämnar, och i takt med att Simon kommer till insikt om Sams brustna hjärta, förstår han att åtgärder fordras. Tjejen måste hem.

Då handlingen broderas ut släpper regissören lyckligtvis ledsagarnas händer för ett självständigare regispråk, där “I rymden finns inga känslor” visar sig vara en smått utsökt independent-pärla. Med en bisarr vördnad för det udda placeras Simon i både skurk- och hjälterollen som för att visa på en gråzon där människor, med alla sina brister, trotsallt är ganska älskvärda i sina tillkortakommanden.

I samband med resan in i det kvinnliga känslolivet konfronteras kontrollbehovet och de asociala sidorna hos huvudkaraktären, och även om dennes problem spelar i en egen division kan publiken enkelt relatera till vilsenheten i att trampa ny mark. Fintstilt undermineras därmed farhågorna om att det skulles göras billiga poäng på Aspergerdrabbades bekostnad. Då även om Öhman målar sin bild av syndromet med grova penseldrag gör han det med en kärlek för det avvikande. Det vi aldrig annars möts av på film. Och när jag går ut från salongen är jag övertygad om att det är känsloanalfabeten som är den mest ömtåliga och sensibla.