Bridesmaids

Vi har några år bakom oss nu när “grabbkomedier” har dominerat marknaden för roliga filmer. I svallvågorna av detta har folk naturligtvis börjat ifrågasätta varför filmer som “Baksmällan” och Judd Apatow-produktioner alltid måste kretsa kring män. SNL-stjärnan Kristen Wiig tog tag i problemet tillsammans med just Judd Apatow. Resultatet blev “Bridesmaids” – ett “Baksmällan” där killarna är utbytta mot tjejer, alkoholen mot bröllopsklänningar och, tyvärr, humorn mot torftighet.
Annie (Kristen Wiig) och Lillian (Maya Rudolph) är bästa vänner sedan barnsben. När de nu har växt upp och båda befinner sig runt 30-strecket är de på rejält olika stadier i livet. Medan Annie är pank, singel och har ett jobb som hon hatar, har Lillian börjat stadga sig med fästmö och villa. När Lillian så berättar att hon ska gifta sig börjar Annie på allvar fundera på vad hon ska göra med sitt liv. Utåt sett är hon dock entusiastisk och ställer gärna upp på att hjälpa till att ordna möhippa och bröllop. Hon får dock snart konkurrens av Lillans andra kompis – den snyggare, än mer entusiastiska och framförallt, mer välbärgade, Helen, som minsann också vill hjälpa till och hålla i trådarna.

Tyvärr har kritiken kring “Bridesmaids” reducerats till att endast handla om det faktum att det är tjejer som skrivit manus och spelar huvudrollerna, istället för killar. På något sätt tycks folk känna sig tvungna att uppmuntra detta så till den grad att man inte brytt sig om att granska filmen som vilken annan film som helst. För ärligt talat är “Bridesmaids” inte speciellt rolig. Humorn befinner sig ofta på en kiss- och bajsnivå, och även om den någon gång glänser till med lite skarpare komik så är det inte vid många tillfällen. Det mesta har vi sett förut i olika former och det enda som överhuvudtaget andas någon form av nytänkande är faktiskt just könsuppdelningen.

Dessutom fastnar “Bridesmaids” under en lång period i ett stadium som påminner om det där alla romantiska komedier måste stanna till en stund innan de två får varandra på slutet. Stadiet där alla parter är olyckliga och allt är deppigt (där det ser ut som att de aldrig kommer att få varandra), stadiet som är ofrånkomligt i alla dylika filmer, och som sedermera leder fram till det lyckliga slutet. “Bridesmaids” står och trampar vatten i ett liknande stadium i säkert en halvtimme då överhuvudtaget ingenting av varken substans eller komik sker.

Missförstå mig inte, jag välkomnar med öppna armar alla försök att skapa balans ur ett genusperspektiv på film, men filmer kan inte hyllas bara för att man placerar kvinnor framför kameran. “Bridesmaids” är kanske snäppet roligare än vilken dussinkomedi som helst, men det är inte mycket.