Win Win

Att vinna något är inte alltid det lättaste. Men när man väl gör det så infinner sig en skön känsla i kroppen som man gärna vill ska stanna kvar lite extra. “Win Win” eftersträvar just den där känslan av att få vinna, av att få smaka på segerns sötma och höja sig ett steg över de andra som inte riktigt nådde ända fram. För tyvärr är det nämligen så, att där det finns vinnare finns det även förlorare.
Paul Giamatti spelar Mike Flaherty, en grubblande advokat som försöker få det att gå runt ekonomiskt i svåra tider. Utöver sitt jobb har han även en kärleksfull familj att ta hand om, samt att han på fritiden coachar unga grabbar till att bli tuffa wrestlare. När han en dag tar sig an en rik klient, en äldre herre som är senildement, ser han chansen att kunna lura av honom lite pengar. Mikes tillvaro förändras lite till det bättre, och när sedan gubbens dotterson dyker upp och äntrar hans liv verkar det som att Mike har vunnit jackpot. Grabben visar sig nämligen vara en fenomenal wrestlare och när Mike tar honom under sina vingar ser han möjligheten att äntligen vinna lite ära och berömmelse.

“Win Win” består av en solid ensemble, ända ner till den minsta birollen. Giamatti är i centrum med sin karaktäristiska cynism, men hans goda hjärta gör att man ser mellan fingrarna för de snedsteg han begår. Som kontrast till hans något dumdristiga och förströdda ego så har vi hans fru Jackie, spelad av Amy Ryan, som håller ordning och reda på Mike med sin kärleksfulla natur. “Win Win” vinner många poänger på skådespeleriet och det finns inte en enda karaktär i filmen som känns onödig. De känns naturliga och genuina, och även om alla lever efter egna agendor så strävar de i slutändan efter samma mål, om känslan av vinst oavsett om den kommer från sporten, jobbet eller livet.

Blandningen av lättsam komedi och allvarligt drama är hyfsat lyckad, och filmen känns ofta oförutsägbar i sitt berättande tack vare att regissören Thomas McCarthy, tillika manusförfattare, håller historien öppen så länge han kan. Under första akten är “Win Win” som bäst, när vi får ta del av historien utan något tydligt mål i sikte. McCarthy bygger noggrant upp sina karaktärer i en berättelse som först saknar ramar och det lämnas ofta öppet för avstickare. När man sen tror att filmen är på väg åt ett håll visar det sig snabbt att man har fel. En timme in i filmen börjar dock färgerna att falla på plats och det är då man inser att den här tavlan inte alls var särskilt vacker att titta på. Förutsägbarheten börjar krypa in och känslan av vinst byts snabbt ut till förlust. Dramatiken ökar men inte känslan för den, och skratten som lurade bakom varje fasad går inte längre att finna.

“Win Win” faller på mållinjen och det svider lite att den starka starten inte kunde följas upp med en lika engagerad målgång. Den tredje akten känns trög och backas upp av en opassande sentimentalitet, något som tyvärr bromsar upp filmen avsevärt då det stora nöjet låg i den flexibla och roliga stilen man återfann till en början.