1
Publicerad kl 00:00 den 20 Aug 2010
av
Kritikerkårens darling slarvar till det rejält med sin svåra tvåa. Den affischpitchas som en “fjäderlätt komedi” – men säg det till träsmaken i min rumpa. Svensk film upprepar den gamla visan “teatermänniskor-är-pretto-och-dricker-rödvin”, som väl för länge sedan sjöng på sista versen?
Platsen är en amatörteater där ensemblen tisslar och tasslar. Regissören Katja (Thorson) stormar mellan logerna och gnäller, med en panna så bekymrad att den liknar en daskig persienn. Skådespelarna strular och hyresvärden försöker att vräka dem; Katja rynkar lite mer på pannan. Så hur har Kling tänkt? Att vi ska sympatisera med den störiga huvudpersonen – som inte ens han verkar orka med – eller de odrägliga birollsfigurerna?
I “Darling” gör man narr av stereotyper – här är man beroende av dem. Andreas (Ulfsäter) är den mystiske nykomlingen som kommer med utifrånperspektivet. Från hans trötta ögon ser vi bland annat hur ett emo, en otrogen snygging och en kärlekskrank tjockis gör livet surt för sig själva, och därefter slöbygger vidare på en passiv klagomur. Här finns inget att berätta, bara en mossig myriad av sidohistorier som förväntas utgöra en modern förvecklingskomedi. Mest av allt verkar människor ha förväxlat anteckningsblock med ett färdigt manus.
Kling förlitar sig på musik. Han hoppas kanske att den gör allt fräschare, rentav osvenskt – ett slags audiell kontrast till sitt öga för stockholmskt tråkbeteende. Men zigenarjazzen är precis lika outhärdlig som i “Darling”, och ekar lika tomt som de dumma replikerna. Inget ont om musiken som sådan, men användningen osar desperation – men jag drar väl också på glad musik när allt går åt helvete. “Puss” är en titel som klingar varmt och kärleksfullt, men det vore nekrofiliskt att älska den här dönicken.
Johan Kling
Alexander Skarsgård,
Gustaf Skarsgård,
Jessica Zandén,
Michael Segerström,
Michelle Meadows,
Moa Gammel,
Philomène Grandin
Drama, Komedi
Puss
20 August, 2010
Svenska
110 minuter
2010