Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult

Man kan bara instämma med Alf Montáns klassiska Åsa Nisse-recension på tre ord från 1956 och be detta ögonsår till film att fara i frid, frågan är om den ens förtjänar det.
När man beskådar denna antites till allt vad bra film heter så börjar man undra om upphovsmännen, i Clockwork Orange-stil, har tvingats att sitta med ögonen uppspärrade och titta på Stefan & Krister- “humor” tills de lovat att försöka reproducera skiten i form av en svensk kvarterskrossare med en tramsig karaktär som det redan gjorts tjugo för många filmer om mellan 1949 och 1969.

Från de första löjeväckande dialograderna på förstoppat fejkad småländska till avslutningens antiklimax till avslutning så flyr det varje vettigt funtad människa varför det här skulle räknas som underhållning år 2011, eller något år för den delen, att titta på färg som torkar (eller filer som överförs till USB-minnen för att använda en mer tidsenlig jämförelse) är mer givande än denna spåndumma smörja.

Filmens infantila handling är så dum att man, likt vargen i The Mask, tappar hakan och poppar ögonen i hopp om att spräcka tillräckligt många blodkärl för att bokstavligen “se rött” istället för att, som nu, bara uppnå denna kulör i blicken på det ordspråkliga planet. Själv ser Åsa Nisse och gänget mest grönt by way of svart när de hittar olja, blir rika och förklarar Knohult självständigt. Kanske något som Åsa Nisses upphovsman Stig Cederholm skulle uppskatta även om han säkert hellre sett en separatistisk stat byggd på nazistiska fundament än de buskisbyggstenar som används som virke här.

Att en folkkär fummelfigur som Åsa Nisse diktades upp av en före detta medlem i Waffen-SS som stred med nazisterna i Ukraina är väl värt att nämna även om det inte går att anklaga filmen ifråga för några sådana tendenser om man inte räknar in faktumet att karaktären återupplivats i en tid då vårt land befinner sig i ett sorgligt tillstånd av stegrande främlingsfientlighet. Är detta den nya svenska högerns hämnd på alla, i deras hjärnor, vänstervridna folkhemsfiktioner? Jag svarar varken jakande eller nekande på den krutbomben med det är frågeställningar som tåls att tänka på.

Det är svårt att ge någon inblandad godkänt, möjligen Johan Rabaeus vars mimspel ibland möjligen kan kallas måttfullt. Annars är det överspel i det oändliga som urskuldas med vaga yranden om pastisch och parodi. Men precis som försöken till referenshumor, slapstick, politiskt inkorrekt komik och alla andra populära humorgenrer som upphovsmännen sett på tv och nu försöker härma så blir det bara banal buskis av det hela och när filmen för sista gången stämmer in i en sång, jo det är lite av en musikal också, så har jag bara en sak att säga: “Far och flyg för all del, men gör det inte i frid”.