Project X – Hemmafesten

Det finns mycket att ogilla med “Project X – Hemmafesten”. Det är en ungdomskomedi vars koncept enbart firar och upphöjer ungdomlig skräpkultur. Men det är också en film som är beundransvärt kompromisslös i sina tveksamma ideal. Det hjälper dock föga.
Utan några moraliska pekpinnar handlar “Project X – Hemmafesten” helt enkelt enbart om just hemmafesten med stort h. Kvällen som skulle gå stillsamt till med några vänner som firar en födelsedag spårar ut fullständigt och blir snart århundradets fest. 1000-tals människor vänder upp och ned på huset, trädgården och tillslut hela kvarteret. Föreställ dig den mest spårade festen och multiplicera det med tio och du är antagligen inte ens i närheten av denna fantasi.

Det låter kanske lockande, lite spännande att se hur spårat det egentligen är. Men det är det inte. Att se ungdomar tävla i dumheter är egentligen inte speciellt underhållande. I synnerhet när karaktärerna är så osympatiska och tympliga att du helst bara vill ge dem en smäll. Det är svårt att avgöra om vi faktiskt ska gilla huvudkaraktärerna eller inte, men de vinner inte många poäng i min bok.

“Project X – Hemmafesten” är en slarvig film. Med en manusförfattare med mer integritet i sin penna (detta är manusförfattaren Michael Bacalls andra film) hade den här filmen kunnat bli bättre än både “Baksmällan” och “Supersugen”. Nu försöker den enbart vara en hybrid mellan de båda, utan att lyckas med varken humorn eller urspårningen.