Kvinnorna på sjätte våningen

Kvinnorna på sjätte våningen är en perfekt för människor som tror de är kulturella om de ser fransk film men inte riktigt orkar se bra fransk film, eller annan mer utmanande film. Det finns inte mycket som skiljer denna utslätade och uddlösa dramakomedi från liknande amerikansk film. Men vissa kanske menar att det blir mer värt bara för att den är från Frankrike, så fel de har.
Nu är det inte så att filmen är jättedålig men den har inte heller särskilt många försonande drag. Det är början av 1960-talet och vi får följa en trött borgarfamilj och deras piga från Spanien. Så mycket diskret charm, som Buñuel skulle sagt, innehåller filmen inte. Istället bjuds vi på stereotypiska plumpheter om hur spanjorskor från underklassen vet hur man lever livet, åh denna exotiska “joie de vivre”, medan överklassens borgare hämmas av sin inrutade existens.

Klassfrågor flimrar förbi men sopas snabbt under mattan till fördel för filmens upptagenhet med myspysiga omskrivningar av 1960-talet. Ett årtionde som, om man tror på filmen, slutade som en lycklig saga. De rika lärde sig att uppskatta de fattigas livslust och ingen tyckte längre illa om varandra. Den äcklige fascistdiktatorn Franco nämns i förbifarten men inte ens han kan stoppa filmens förljugna narrativ från att kännas disneyfierat. Men så länge alla kulturtanter och farbröder kan gå hem med ett leende på läpparna så är allt bra, “Nu var vi duktiga som gjorde något annat än att titta på allsång, smirk, smirk”.

Regin är precis så intetsägande man kan vänta sig av en halvkommersiell film från Frankrike. Fabrice Luchini, som spelar borgaren som vaknar upp ur sin dvala, borde skaffa en ny agent som fixar bättre roller åt honom. Han är som vanligt fantastisk men förutom sina samarbeten med bortgångne Eric Rohmer så verkar han vara fördömd att skina i sådana här mjäkiga filmer. Resten av ensemblen är sådär lagom icke-engagerande som filmen, alla bidrar med habila insatser men ingen gör något större avtryck.

Snipp, snapp, snut så var sagan slut men tro aldrig att den har något med verkligheten att göra. Kvinnorna på sjätte våningen är eskapism förklädd till samhällsrelevant konstfilm, en ulv i fårakläder som inte säger någonting om något.