Sherlock Holmes: A Game of Shadows

I andra delen av Guy Ritchies uppdatering av Sir Arthur Conan Doyles detektiv slängs vi rätt in i tvekampen mellan Sherlock Holmes och hans diaboliskt ondskefulla nemesis professor Moriarty. Ibland förs tankarna till den gamla julkalendern om Ture Sventon, se till exempel de många fjantiga förklädnaderna, men oftast lyckas filmen uppdatera Holmes och hans värld utan att tappa essensen i källmaterialet.
Robert Downey Jr. porträtterar Holmes som en blandning av antihjälte, klassisk polis/detektivhjälte och manisk missbrukare. Den homoerotiska spänningen mellan Holmes och Jude Laws Watson står fortfarande i fokus. Law får dock konkurrens av Jared Harris Moriarty, hans karaktär skulle kunna tolkas som en älskare som hotar det manliga (vänskaps)förhållandet mellan Holmes och Watson genom att upphetsa Sherlocks överarbetande intellekt.

Kvinnorna i filmen får leva med att mest fungera som bakgrundsdekor. Rachel McAdams repriserar kort sin roll från ettan utan att göra något större intryck på vare sig oss i publiken eller på karaktärerna i filmen. Noomi Rapace, i sin första Hollywoodroll, får godkänt men brottas med en rätt tråkig roll som stinker av filmbolagsmöten med konversationer kring hur man ska pressa in romantiska teman i storyn. Kelly Reilly, som Watsons fru, interagerar inte mycket med huvudpersonerna men har en av filmens roligaste scener tillsammans med Stephen Fry, som är perfekt som Sherlocks äldre bror.

Guy Ritchies regi är hafsig men med glimrande ljuspunkter, som till exempel en explosiv skogflyktsscen halvt visualiserad i slow motion. Ritchie kan sina actionscener, men regin haltar när filmen saktar ner tempot för dialogdrivna scener. Filmens grundstory blir aldrig lika intressant som det vällustiga samspelet mellan de två huvudkaraktärerna och deras fiende. I slutändan är “Sherlock Holmes: A Game Of Shadows” en dekadent övergödd semla som underhåller visuellt men handlingsmässigt inte är så mycket djupare är ett avsnitt av den där julkalendern med Ture Sventon.