Snow White and the Huntsman

I Snow White and the Huntsman får vi fejkade dvärgar, Thor med en mindre hammare, en isigt elak drottning och tjejen som aldrig kan sluta vela mellan en vampyr med ansiktet förstenat i trånande pose och varulv lidande av svårartad Tourettes syndrom som tvingar honom att dra av tröjan i tid och otid.
Kristen Stewart skrynklar ihop ansiktet och ser lika uttråkat irriterad ut som när hon kysser vampyrer eller jagas av paparazzis. Hennes uttryck är lika intetsägande när hon hotas med att få hjärtat utslitet som när hon försöker komma ihåg vad filmteamet sa att hon skulle ta med sig från gårdagens visning av Braveheart (du Kristen, vi vill ha Mel Gibsons patos fast för ungdomar som suttit och lekt med mobilen eftersom de inte orkat hänga med i filmens tråkiga mittenparti).

Stewart utklassas skådespelarmässigt av Charlize Theron som, i rollen som den onda drottningen, är en av Snow White and the Huntsmans få behållningar. Det blir löjligt och för filmen oönskat komiskt när alla i publiken, förutom Twihards då, sitter och tycker att spegeln har totalt fel när den påstår att Snövit är vackrare än drottningen.

Dvärgarna kommer in rätt sent i filmen och när de väl uppenbarar sig känns de lika sunkigt snuskiga som i de flesta andra Snövitversionerna, jag har alltid tyckt att deras förhållande med den unga oskulden är lite för perverst för att kännas helt kosher. Lite som när fula gubbar stirrar på unga tjejer på släktfesten med något annat i blicken än vad deras munnar säger.

I Snow White and the Huntsman får man också det tveksamma nöjet att mest sitta och fundera på vilka skådespelarna som spelar dvärgarna är, alla spelas nämligen av skådespelare som inte är dvärgar. Med hjälp av teknikens “under” har Bob Hoskins, Nick Frost, Ray Winstone, Ian McShane, Eddie Marsan, m.fl. gjorts om till mer småväxta versioner av sig själva. Chris Hemsworth är ok som (anti)hjälte men rollfiguren känns lite som en urvattnad Thor korsad med varje sagoriddare du kan tänka dig.

Regissören Rupert Sanders har bara jobbat med reklamfilm tidigare. Det syns, flera sekvenser är snygga (till exempel Therons mjölkbad), han kan slickt utseende, men ofta känns långa sekvenser som just reklamfilm. Det blir ointressant och man bara väntar på att det ska komma upp en bild på ett nytt deodorantspray eller ett doftljus för toaletter där lukten av avföring inte är välkommen.

Världen behöver inte en Snövit till. Snow White and the Huntsman försöker vara episk, mörk och trollbindande men lyckas bara vara härmande, mulen och urtråkig.