Tower Heist

Ben Stiller spelar chefen i ett dyrt lägenhetskomplex på Manhattan. Alan Alda är perfekt i sin personifiering av byggnadens penthouse-ägare, den karismatiske finansmannen som accepterar att placera personalens pensionsbesparingar med samma filosofi som Charles Ponzi populariserade för över 100 år sedan. När Stiller och hans anställda förstår att de blivit lurade bestämmer de sig för att hämnas.
I dagens finansiella klimat är det en lockande premiss att låta den lilla människan ta tillbaka sina pengar från Wall Street-svindlarna. Men även om just detta är den centrala delen i historien gör Brett Ratner (modigt nog) inga politiska poänger av sin stortjuv. Alan Alda är varken kall eller kalkylerad, utan framstår enbart som en mysig farbror i en alldeles för dyr kostym. Men när hans bil, Steve McQueens gamla Ferrari, blir en central del i berättandet börjar trots allt de politiska poängerna hagla från höger och vänster.

Film som medium är i princip skapat för heistfilmer där kupparna antingen är nobla tjuvar eller smarta rånare, helst både och. Filmens värld har gett oss en anledning att sympatisera med tjuvar, ju mer hämnd som ligger bakom ens handlingar, desto bättre. Men när “Town Heist” försöker vara både rolig och smart är den oftast bara dum. Som publik är vi villiga att släppa på våra sannolikhetsbedömningar och acceptera filmvärldens egna fysiska lagar. Men vi vill ha någonting i utbyte. “Tower Heist” ignorerar all världens logik och blir istället bara omoget barnslig. De bästa heistfilmerna innehåller alla humor, inte minst Ocean’s-filmerna, men är i grunden alltid seriösa. När inte humorn fungerar i “Tower Heist”, fungerar inget annat heller.