Midnatt i Paris

“Midnatt i Paris” är den typen av Parisromantik som bara finns i amerikanska turisters drömmar. Woody Allens alter ego, författaren som försöker hitta drömmarnas Paris personifieras ypperligt av en alldeles lagom vilsen Owen Wilson. Alla har vi väl våra drömmars stad som bebos av våra drömmars människor under våra drömmars epok. I Woody Allens värld är det 1920-talets Paris som är skådeplatsen och han hade helst hängt med Ernest Hemmingway, F. Scott Fitzgerald, Luis Buñuel, Man Ray och Pablo Picasso.
Det känns tydligt att Allen inspirerats av Hemmingsways memoarbok En fest för livet, som handlar just om Hemmingsways upplevelser i 20-talets Paris med F. Scott Fitzgerald och Gertrude Stein i släptåg. Det är något vackert över att bli del av Allens fantasi och dåtidsromantik, som med tiden utvecklats till någon typ av förståelse och uppskattning för nutiden.

Människan, som också konstateras i filmen, är trots allt genetiskt sätt alltid lite mer olycklig än lycklig. Vi letar liksom alltid efter det där extra som får vågen att tippa över åt andra hållet. Vårat romantiserande av platser, epoker och människor är bara ett av många sätt av inbilla oss själva om en anledning till vårat ibland melankoliska humör.

Humorn är ändå den centrala delen i filmen. Men, olikt exempelvis “Ta pengarna och stick” och “Bananas” – två tidiga Allen-komedier, där skämten är kvicka och ofta med punsch lines, kan det i “Midnatt i Paris” ibland ta flera minuter innan skämtets punsch line levereras. Med andra ord är humorn ofta ett resultat av ett mycket smart och genomtänkt författande från Allens sida, som gör sig väl i den sofistikerade miljö han presenterar.

Woody Allens remake av “Inception” lyckas övertyga med ett väl avvägt tempo och en härlig stämning filmen igenom.