Abduction

“Abduction” är naturligtvis inte en film som ska få dig att tänka djupa, filosoferande tankar om livet och dess mening. Det är ingen karaktärsstudie eller film som tar en tydlig ställning om vårt samhälles utveckling. Det är en actionthriller med en haussad tonåring i huvudrollen; en klassisk run-and-chase-historia där de ond jagar de goda, med allt vad det innebär.
Men “Abduction” lyckas trots sina förutsättningar vara djup, även om det säkert inte är meningen och bara är en slump. De starkaste scenerna i “Abduction” är de mellan fadern och sonen. Relationen dem emellan; ofta aggressiv, ibland öm, oftast spänd säger mycket om två likgiltiga karaktärer. Jason Isaacs porträtt av fadern som den krävande, engagerade patriark som ser det som sin livsuppgift att träna sin son inför det öde han inte kan föreställa sig. Men, Isaacs scener är lätträknade och inte långt inpå filmen har han gjort sitt och filmen faller i total misär därefter.

Lautner skådespel är intensivt, på gränsen till överdrivet. Hans liv kastas omkull när han hittar en bild som kan vara honom själv på en webbsida för kidnappade barn. Hans eget liv, och i synnerhet hans familjs liv, visar sig snabbt inte vara vad han föreställt sig; och så börjar katt-och-råtta-jakten när han ska komma underfund med sin egentliga identitet.

Regissören John Singleton har egentligen en ypperlig chans att använda Lautners förvirrade tonåring som metafor för alla tonåringars förvirrning. Vilken tonåring har inte känt sig märkligt felplacerad i sin familj och sin omgivning? Men Singelton rusar igenom de delarna som hade kunnat bygga upp en bakgrundshistoria och sedermera en anledning för oss att bry oss om Lautners öde.

Singeltons brist på vision är beklämmande. Att, även med mediokra ambitioner, misslyckas; är i sig enastående. Det är synd, för i någon annans händer hade “Abduction” kunnat bli en lysande actionthriller.