Moneyball

Jag antar att man alltid har en ingång till filmerna man ser. Ibland känner man till ett helt regissörskap, ibland har man läst romanförlagan. I fallet “Moneyball” hade jag läst en tweet av Bret Easton Ellis.
“Moneyball” is the only movie I’ve seen so far this year where a paying Los Angeles audience applauded at the end. In tears, me included.

Jag visste ärligt talat inte ens att det här var en film om baseball. Men en film som rör Bret Easton Ellis till tårar, en man som vanligtvis ägnar sig åt utseendefixerade motorsågspsykopater, kan orimligtvis vara en dålig film.

Den sanna berättelsen om Billy Beane, managern för baseballaget Oakland Athletics, är utan vidare konkurrens årets bästa sportfilm. Och den är det utan att handla särskilt mycket om sport. Oakland Athletics var under slutet av nittiotalet ett lag med en ansträngd ekonomi som, även om de tog sig långt i serien, alltid avslutade säsongerna med förlust och fick se sina bästa spelare köpas upp av mer välbärgade lag. Läget är hopplöst tills Billy Beane snubblar över den nyutexaminerade Yalestudenten Peter Brand. Den unge ekonomikandidaten kan just ingenting om baseball, men med komplexa statistiksystem uppfinner han en teori för hur man skulle kunna bygga det perfekta baseballaget inom en given budget.

Det är helt vansinnigt att en film som handlar så mycket om statistik, vars montage helt präglas av kalkylblad ur fokus och vars dramatik ligger i spelet mellan ekonomiteori och känslostyrda baseballatleter, blir så oerhört spännande. Jonah Hill gör i rollen som Peter Brand sin första verkliga dramaroll, och även om man skrattar åt honom får han också chans att visa vilken oerhörd skådespelare han är. Parallellt visar Brad Pitt att hans karriär inte är slut än på många år när han fortsätter på vägen han slog in på i och med “The Tree of Life”.

Framförallt är det här en sportfilm helt befriad från äcklig sentimentalitet, det finns ingen sensmoral om att man vinner i slutändan om man kämpar väl, följer sitt hjärta och uppfyller sina drömmar. “Moneyball” är en film om att svika sina ideal, om att omfamna siffercynismen och att oavsett vad man gör i livet så förlorar alla i slutet.