Apornas Planet: (r)Evolution

Sommaren är snart slut och således även det fyrverkeri av storfilmer som alltid följer i dess spår. Ett maxipaket av filmer som ser större ut än vad det är och sällan överraskar. Ändå sitter man där, vareviga sommar, och hoppas på ett storslaget nyårskoncentrat. I år har det dock vart skralt: robotar, pirater och utomjordingar. Mycket oväsen för ingenting. Jag hade därför inga större förhoppningar på den senaste Apornas Planet-delen. Trailern är förvisso snygg, och serien som helhet är väl inte helt utan charm. Men ändå, att starta om på nytt efter Tim Burtons totala “applask” 2001 kändes, för mig, ointressant. Tur det kanske, för ett fyrverkeri smäller onekligen högre oannonserat.
“Apornas planet: (r)Evolution” är en så kallad prequel eller, om man ska vara krass, ett sista återupplivningsförsök på en till synes död franchise. Liknande ansatser har tidigare gjorts, utan framgång, med både “Fredagen den 13:e” och “Terror på Elm Street”. Något säger mig dock att mottagandet dock kommer att se annorlunda ut efter den här filmen, och att vi kommer få se fler uppföljare inom kort.

James Franco spelar genforskaren Will Rodman, vars jobb går ut på att finna ett botemedel mot Alzheimers genom att experimentera på schimpanser. Djurförsök visst, men Francos karaktär ger ett så genuint intryck att vi godkänner dem. Allt går bra tills dess att det går som det går i alla “experimentfilmer”: åt helvete. Projektet avbryts och aporna avlivas. Alla utom en, Caesar (Andy Serkis). Från och med det här stadiet är “Apornas planet: (r)Evolution” effektbolaget WETA och Andy Serkis film. Jag ska inte gå in på detaljer, men visst är det häftigt att tro sig se något av en själ i dessa digitala apögon. Och visst är det en beundransvärd prestation att få en att sympatisera och lida med en varelse som faktiskt inte finns på riktigt.

På det stora hela är detta en stabil stomme att utgå ifrån i fortsatta delar, något som faktiskt kan vara värt att se fram emot. För trots att Apornas planet: (r)Evolution” må vara både för kort och kännas oavslutad är det ändå en positiv överraskning. Den är upplagd mer som en pilotfilm för tv än en traditionell spelfilm, men detta är egentligen inte alls dåligt. En bra pilotfilm kan göra underverk i framtiden.