The Devil’s Double

Dominic Cooper är både den störta tillgången och det största felet i “The Devil’s Double”. Han är ömsom lysande som Saddam Husseins partyzon Uday Hussein och ömsom svag som hans dubbelgångare Latif Yahia.
Cooper hittar den där unika Joe Pesci-psykosen vi såg i “Maffiabröder” när han utgör monstret som Uday Hussein tydligen var. Men när han ska spela filmens mittpunkt och publikens associationskraft blir han intetsägande och oengagerade. Från första spelrutan har regissören bestämt sig för att visa Latif Yahia som en god människa med moral och etik. Men det sätter också nivån för vad samspelet mellan honom och Hussein kommer att ge och förutsägbarheten som följer.

Uday Hussein porträtteras som han oftast gjorts i media; han älskar sex, droger och den groteska rikedomen hans far gett honom. Cooper omfamnar Uday och vi ser hur han njuter när han förför småflickor och avrättar familjevänner. Det är skrämmande och fascinerande på samma gång. Tillbakalutad i soffan sitter Yahia med ett strängt ansiktsuttryck för att påminna oss om vilka allvarliga etiska överträdelser Uday ju faktiskt begår. Samtidigt som berättandets pingismatch mellan gott och ont snabbt blir repetitivt fungerar inte heller de moraliska poängerna i sin övertydlighet. Och snart faller de ändå i glömska när vi egentligen vill förstå den gravt sjuke och filterlöse massmördaren Uday Hussein, inte han dubbelgångare i helvetet.