Brighton Rock

Baserad på novellen med samma titel från 1938 och numera förlagd i 60-talets England där brytpunkten mellan “rockers” och “mods” har nått kulmen och resulterat i våldsamma sammandrabbningar. Den sömniga staden Brighton blir platsen för en konflikt mellan två olika kriminella gäng som båda slåss över pengar, makt och kontroll. Den unga flickan Ida blir vittne till ett mord och den unge Pinkie bestämmer sig för att rädda sig själv samt sitt gäng genom att förföra den ovetande flickan för att vinna hennes tystnad.
I olika nyanser av grått och brunt med bruset av vågorna i bakgrunden passerar stillsamma bilder förbi. Ensliga toner och skriken från unga män, höga av sitt eget adrenalin. Brighton Rock är en mycket vacker film, med ett avskalat såväl som dystert bildspråk. Dunkelt ljus i fuktiga källarlokaler ställs mot vita heltäckningsmattor i enorma salar och tystnaden får ofta spela en roll när endast skeden mot tekoppen klirrar i porslinet.

Pinkie är antihjälten, en målmedveten sociopat som stundtals plågas av ett till synes normalt samvete. Sam Riley (Pinkie) må se ut som en brittfödd version av Leonardo DiCaprio med dragen av ett Robert Pattison-komplex, samtidigt som han lyckas axla en knepig roll på ett tillfredsställande sätt. Hans emotionella transition mellan godhet och ondska balanserar mellan skrämmande och vidrig. Andrea Riseborough är perfekt som Ida, den stackars katolska flickan som inte finner sin plats i livet. När Pinkie fångar hennes uppmärksamhet faller hon direkt för den mystiska pojken och lovar att aldrig lämna hans sida. Andy Serkis, Helen Mirren och John Hurt förgyller även filmen i sina biroller, även om de är få till antalet.

Brighton Rock är gripande och samtidigt ett porträtt över illusionen av kärlek. En noir-thriller i ett maffialandskap där alla är potentiella fiender och glädje är ett sparsmakat kapitel. Ett snabbare tempo hade kunnat rädda mittensegmentet av filmen, som inte riktigt vägs upp, trots en strålande inledning och ett makabert avslut.