The Trip

“The Trip” härstammar från Steve Coogans och Rob Brydons nyligen släppta tv-serie med samma namn. Det är en slags pseudodokumentär där Coogan och Brydon spelar sig själva, i ett något överdramatiserat utförande. Tillsammans åker de runt i Englands vykortsvackra landsbygd för att betygsätta mat från olika restauranger för den brittiska tidningen The Observer.
“The Trip” är regisserad av Michael Winterbottom och är en uppföljare till “A Cock and Bull Story” som använde en liknande typ av metaupplägg som här. Coogan och Brydon är naturliga i sina roller, de har en fungerande kemi som gör att det är svårt att avgöra om de verkligen skådespelar eller inte. Filmen förlitar sig mest på de improviserade och sarkastiska samtalen som äger rum mellan Coogan och Brydon, som mer än gärna vill visa upp sina talanger för varandra både under och efter maten. Som mest roligt blir det när Coogan visar upp sin bitterhet över att inte vara den stora internationella stjärnan han borde vara, och han tar varje tillfälle i akt att visa Brydon att han minsann har större talang och är mer omtyckt än sin kollega. Brydon å andra sidan ger svar på tal med sina klockrena improvisationer av brittiska nationalklenoder som Michael Caine och James Bond.

Tyvärr gör den improviserade dialogen att det blir lite för mycket upprepning i deras konversationer. Ibland känns det som att paret är medvetna om det tunna manuset när de desperat försöker leta efter skämt till publiken, och när det inte fungerar drar Brydon upp ännu en Caine-tolkning som snabbt blir tröttsam. Bättre blir det när Winterbottom istället speglar en sorts melankoli i dialogen, när han hittar blandningen mellan komik och drama som gör att man ser en allvarligare del av dessa människor än bara två lustigkurrar som vill roa sin publik.

Med på färden får vi också bevittna en mängd vackra bilder på norra Englands natursköna sceneri. Likt en stiligt målad tavla blir vi här serverade pittoreska städer blandat med grönskande kullar och storslagna vyer. “The Trip” är en fröjd för ögat som gör bilturen till en något behagligare resa efter att man tröttnat på Coogans och Brydons ibland lite meningslösa tjat.