Pojken med cykeln

Pojken är 10 år gammal, han knyter fingrarna hårt sina fickor. Vi ser det aldrig, men han är en kämpe, en envis jävel som aldrig ger upp. Han vägrar acceptera att hans farsa är en vekling och lämnar sin son i sticket.
Hur ska Cyril, mästerligt spelad av Thomas Doret, kunna lita på vuxna människor när han bara haft sin far som förebild i sitt korta liv? Hur kan han göra annat än att kränga sig fast vid hoppet om att farsan lämnat något spår efter sig? Han ringer honom, men numret är urkopplat, han besöker lägenheten de delade, men den är tom och portvakten vet ingenting. Inte ens cykeln är kvar. Han biter de omkring sig, slår ifrån sig från deras grepp, springer, skriker och vägrar inse sanningen.

Bröderna Dardenne behöver inte låta Doret tala för sig, gesterna, blickarna, pojkens okontrollerade våld berättar mer än långa monologer någonsin hade kunnat göra. I Doret finner bröderna Truffauts egen Jean-Pierre Léaud, sin egen enfant terrible.

Av en slump återfår han sin cykel, den starkaste symboliken i relationen till fadern. Cykeln finns i hans DNA, utan den har hans minnen och drömmar inte längre någon mening. Det var med den han och hans far delade sina bästa stunder. Att han därför ohejdat aldrig kan sluta springa efter sin cykel och, väl på den, cyklar så snabbt ha kan, blir nödvändiga handlingar för att sky den oundvikliga sanningen om fadern.

Utan någon egentlig transportsträcka eller dötid, utan påtvingad patos eller moralpinnar, utan någon egentlig psykologi presenterar bröderna en tämligen enkel film om barndom och hur fadersrollen påverkar en vilsen pojke. Och för första gången i en Dardenne-film, lite musik, noggrant utvald, för att sätta tonen och manipulera våra sinnen. De lyckas med stor konst.