Cirkus Columbia

Med Cirkus Columbia fortsätter Danis Tanovic (Ingenmansland) sin utforskning av krig i allmänhet och stridigheterna som splittrade Jugoslavien i synnerhet. Med subtil humor och en rejäl portion mänsklighet tecknar han lugnet före stormen i 1990-talets Hercegovina.
Filmen excellerar i att beskriva det normaltillstånd som kan råda före krig. Alla lever sina liv som vanligt tills stridigheterna blossar upp och vänner blir ovänner, kompisar som en dag pratar om att förlora oskulden för att nästa dag anmäla varandra för landsförräderi.

“Cirkus Columbia” låter kriget ligga och pyra i bakgrunden, vi vet vad som komma skall, men inte karaktärerna. Detta ger filmen en melankolisk aura när den berättar historien om en far som kommer tillbaka från Tyskland, efter tjugo år i exil på grund av det tidigare kommuniststyret, till sitt hemland och livet han där lämnade.

Filmen rör vid såpaaktiga händelseförvecklingar, som sonens romans med faderns nya tjej, men väger hela tiden upp det med en fast förankring i realism. Humorn är vardaglig, dramatiken är trovärdig och karaktärerna är både mångbottnade och konsekvent tecknade.

“Cirkus Columbia” är motsatsen till filmer som försöker våldta dig känslomässigt genom artificiella medel, istället smyger den sig närmre och närmre dina tårkanaler genom att iscensätta en sorglig historia på ett väldigt humanistiskt vis. Med ett välskrivet manus lyckas den kritisera årtionden av byråkratiskt och statligt förtryck, från olika ideologiska håll, med både värme och humor på ett sätt som lever kvar i minnet och får oss att fundera på det mänskliga tillståndet.