Straw Dogs

David och Amy lever lyckliga i Los Angeles, men ärver Amys familjs gamla hus i en liten stad i den amerikanska södern och bestämmer sig för att bege sig dit för en tid. Amy, som har växt upp i staden, känner till de flesta av invånarna sedan gammalt, medan David aldrig har varit där tidigare. Invånarna ställer sig dock redan från början skeptiska till nytillskottet i staden och gör detta klart ganska snabbt.
Det är något med sydstatsamerika som gör det till en tacksam plats att förlägga en filmhandling i. Miljöerna, den religiösa förankringen, överhuvudtaget den republikanska utbreddheten, med allt var det innebär; det är allt faktorer som kan föda intriger, och därmed en filmhandling bara genom närvaron. Därför känns dramaturgin vilken “Straw Dogs” är uppbyggd genom perfekt för filmen. När paret flyttar till det lilla samhället finns ingen konflikt, ingen intrig, men de yttre faktorerna föder konflikter som eskalerar i takt med filmen.

Under en ganska lång period svävar man som tittare i ovisshet om var man har de olika karaktärerna, vem som har vilka avsikter och vem som står på vilken sida. Det är en styrka i filmen och något som skapar en subtilt skrämmande underton. Tyvärr går det för långt mot slutet, då det dramaturgiska greppet att allt bara blir värre aldrig tar stopp, och den läskiga undertonen istället förvandlas till alltför billig, och blodig, action.

Men trots den lite bristande avslutningen, och trots att själva grundhandlingen är ganska förutsägbar, gillar jag ändå “Straw Dogs”. Nu har jag inte sett förlagan från 1971 med Dustin Hoffman, och bedömer därför inte filmen genom att ställa den i relation till denna förlaga, utan som enskild film. Det är möjligt att de som har sett förlagan bara kommer att se detta som en sämre version av en 40 år gammal film. För oss som inte har gjort det är det dock en mer än godkänd inblick i ett inskränkt samhälle i södra USA.