The Girl with the Dragon Tattoo

Det är svårt att bortse från det absurda i att en Hollywoodproduktion av den här storleken förläggs i lilla Sverige. Att filmens scenerier fångar själen i städer som Sollefteå och Segersta, gör det till ett fiktivt Hedestad inför en världspublik. Att Rooney Mara helt självklart häver ur sig ett klingande svenskt “hej hej” och “tack” mellan sina engelska repliker. Att Daniel Craig dricker Mackmyra som om det var I.W. Harper.
När David Fincher gör amerikansk film av Stieg Larsson-trilogin är det inte mycket mer än språket som hör Hollywood till. Om de svenska Milleniumfilmerna var ett skandinaviskt försök att göra amerikansk film, är den här filmen ett amerikanskt försök att göra svensk film. Och till skillnad från Niels Arden Oplevs ambition lyckas Fincher på riktigt. “The Girl with the Dragon Tattoo” får mig att tänka på “Mannen på taket” lika mycket som “Se7en”, för Fincher ser till att ta vara på sitt allra mest brutala bildspråk och pressar varenda vidrighet ur Stieg Larssons berättelse. De historiska mord som mest var en abstrakt fond till ursprungsberättelsen blir här smärtsamt visuella porträtt av stympade, styckade, passade kvinnor.

Även skådespeleriet är uppskruvat några varv, Rooney Mara tangerar möjligtvis bara Noomi Rapaces rollprestation, men Daniel Craig och framförallt Stellan Skarsgård gör utmärkta rolltolkningar. De båda låter en outtalad spänning vibrera dem emellan filmen igenom, bara för att släppa loss allt i en duell som ackompanjerat av Enyas Orinoco Flow lägger sig på samma nivå som Michael Madsens Stuck in the middle with you-dans från 1992.

Det går dock inte att bortse från att det här är en Fincherfilm som regisserats på rutin, i sekunder glimmar filmen till av briljans, men under merparten av filmens två timmar och fyrtio minuter är det varken mer eller mindre än en extremt välproducerad och underhållande spänningsfilm.