Happy Feet 2

Uppföljare till framgångsrika filmer, i synnerhet animerade sådana, har en tendens att kopiera allt som gjorde föregångaren framgångsrik. Filmskaparna spelar sitt fiktiva piano och försöker någonstans att hitta samma toner de spelat till publikens glädje.
“Happy Feet”, en ganska medioker film till att börja med, framstår som raka motsatsen till sin uppföljare. När den första filmen berättade en mycket enkel och banal historia, försöker den andra att bryta ner historien i flera tematiska episoder. Och när den första filmen handlade om vikten av att tro på sig själv, handlar uppföljaren om vikten av gemenskap.

Antarktiskas pingviner har börjat inkorporera dans i sina musikalnummer och gör tarvliga versioner av poplåtar (Justin Timberlakes “Sexy Back” blir “We’re bringing fluffy back…”). Men vi ska inte fördjupa oss mer i berättelsen än att kärlek och avundsjuka är centrala ämnen i berättandet.

Det tematiska berättandet hade kanske fungerat om det inte utgått från en skamlöst infantil humor. Poängerna försvinner i en soppa av skämt där en pingvin kissar på sig, en annan får fågelskit på sig och en tredje får bajs i näsan. Men det här är trots allt en barnfilm, och där lyckas “Happy Feet 2” mästerligt att utmana sig själv i antalet klichéer. Det blir liksom en tävling att få med så många slätstrukna filmklichéer som möjligt på så kort tid som möjligt. Till slut orkar jag inte och går hem.