Elysium

Elysion, den eviga vårens land. I den grekiska mytologin motsvarar de Elyseiska fälten det som vi oftast känner som paradiset. En lycka utan slut, efter att jordlivet upphört. I Elysium gör Neill Blomkamp denna värld verklig genom att försätta den i en rymdstation utanför jordens atmosfär. Året är 2154 och i Elysium (som alltså är den latinska formen av grekiskans Elysion, därav titeln) lever den överklass som hade råd med biljetten, när jorden sakta men säkert började närma sig sin undergång. På jorden lever fotfolket, filmen utspelar sig i Los Angeles som förvandlats till vad som verkar vara en nästan oändligt stor kåkstad. Den påminner mycket om det Johannesburg som skildades i Blomkamps förra film District 9, samtidigt som det förstås ser likadant ut om inte ännu värre i verklighetens motsvarigheter.
Även i nämnda District 9 visade Blomkamp ett starkt socialt patos, när han skildrade apartheid-eran genom utomjordingar och rymdskepp. I Elysium tar han det ett steg längre, till en global nivå. Han kritiserar tydligt hur klasskillnader står i vägen för människors tillgång till sjukvård, arbete och frihet, och visar på det svåra i att över huvud taget överleva när man inte har medel att försörja sig på. Kort och gott handlar det om hur dessa människor aldrig får möjlighet att leva ett drägligt liv. Men trots att den nästan uteslutande vita överklassen lever i lyx och flärd på Elysium medan jordborna – bestående av en överhängande majoritet latin- och afroamerikaner – har sin misär ständigt närvarande, är det i enighet med både klassisk marxistisk filmteori såväl som Richard Dyers betraktande av vithet i film snarare de sistnämnda som på riktigt lever, medan Elysiums stela invånare framställs som känslokalla robotar. Detta är ett väldigt intressant grepp i sammanhanget där Blomkamp tydligt värderar kulturellt och socialt kapital högre än det ekonomiska.

Gestaltandet av denna berättelse har – trots sin hedervärda samhällskritik – en del brister vid sidan av sina fördelar. Rent visuellt faller jag pladask. De senaste åren har vi haft en uppsjö av väldigt vacker science fiction-film i form av Oblivion i våras, Looper förra hösten och dessförinnan indiepärlan Safety Not Guaranteed, och Elysium lyckas leverera precis lika väl som alla dessa. De båda världarna som skildras ser helt fantastiska ut, och även om Elysium är den tänkta idealstaten så lockar Los Angeles nästan lika mycket, enbart för att det ser så otroligt bra ut i filmen. Även berättartekniskt är filmen väldigt välutvecklad, rik på detaljer och dess trådar vävs ihop alldeles ypperligt.

Men.

Så var det då de nämnda bristerna, som hindrar Elysium från att köra hela vägen in i mål. Det känns ibland som att Blomkamp har tagit den enkla vägen ut. Karaktärer tappar på att filmen tar formen av en actionstänkare snarare än det drama som i mina ögon hade gynnat filmen. Ytterligare resultat av sökandet efter en så bred publik som möjligt kan anas i var filmen äger rum. Nog för att han tangerar immigrationsfrågan som ju är ständigt relevant framförallt i de trakter där filmen utspelar sig, men jag hade gärna sett att filmen utgick från ett annat perspektiv än det amerikanska. Även om läsningen av klasskampen kan göras på internationell nivå lika gärna som lokal, så hade det varit mer vågat med en västerländskt producerad film som explicit behandlar tredje världens relation till den globala överklass som västvärlden själv utgör. Men dessa problem är lätta att se förbi när filmen är så välgjord som den är, och håller en så pass hög underhållningsnivå från början till slut.