Järnladyn

Järnladyn är ännu en biografifilm som hyllar en högst tveksam protagonist. Oavsett om man personligen ogillar Margaret Thatcher eller inte så blir det svårt att inte känna sympati för henne medan man ser filmen, så skickliga är filmer som denna på att involvera publiken i sin huvudkaraktär. Visst finns det lite mild kritik av hennes, oftast gravt antihumanistiska, politik och storhetsvansinne men vad hjälper det när huvudrollen spelas av en fantastisk Meryl Streep (som antagligen kommer att kvittera ut sin tredje Oscar den 26 februari) som får sin karaktär att verka mänsklig.
Filmens kritiska inklinationer överskuggas också av en iscensättning som slår på den stora trumman så fort Thatcher kammar hem en vinst, det blir äckligt när bild och musik samspelar för att resa nackhåren i hyllning till de hemskheter Thatcher stod bakom. Hantverkarmässigt är det bra på alla sätt, ett beklagligt testament till hur bra film kan vara på att forma falska bilder av verkliga personer i det kollektiva medvetandet. Jag ryser när jag tänker på att denna bild av järnladyn kan vara vissa individers enda bild av den verkliga Margaret Thatcher.