Mannen från Le Havre

Aki Kaurismäki gör tydligen film om underklasskaraktärer med hundar, mycket politiska inlägg och konstiga frisyrer. Det var i alla fall så jag fick honom förklarad för mig inför min första Kaurismäki-upplevelse. Och det stämde ganska väl.
“Mannen från Le Havre” är en film fylld av franska klichéer. Männen dricker calvados och bär baguette under armen. Grönsakshandlaren på hörnet vill inte ge kredit och läkaren har den obligatoriska vita rocken. Men på ett sätt skiljer sig Kaurismäkis Frankrike från vad vi ofta ser på film; invandringsfrågan. Vi möts tidigt av en grupp afrikaner som trots två veckor i en container ser ut att må oförskämt bra. En pojke rymmer strax efter containeröppnandet och möter snart vår protagonist i André Wilms, en skådespelare som gjort oproportionerligt få stora roller i förhållande till sin talang.

Men trots att Kaurismäki, åtminstone vid första anblicken, framstår som en synnerligen kall regissör med stor kärlek för perfekt ljussättning och avskalade miljöer bygger han långsamt upp en lättsam humoristisk historia där europeisk immigrationspolitik får sig en rejäl känga. Det finns mycket värme i Kaurismäkis sätt att presentera sina typiskt franska karaktärer.

Det är beundransvärt hur Kaurismäki lyckats förvandla Le Havre till något staden egentligen inte är. För oss som varit i där vet vi att det egentligen är en synnerligen tråkig stad utan någon charm att tala om. Men Kaurismäki får norra Frankrikes viktigaste hamnstad att framstå som vilken pittoresk fransk småstad som helst. Med samma värme väver han in ett koppel av karaktärer där Jean-Pierre Darroussin står ut med mästerligt minspel i sin roll som den rutinerade kommissarien på jakt efter pojken på rymmen.