Mermaid

Rysk film är något som de flesta av oss svenskar varit relativt förskonade från. Det är sällan rysk film når Sverige ens via DVD-utgåvor och än mer sällan det sker på vita duken. Av “Mermaid” att döma kanske det är något som vi ska vara glada över.
“Mermaid” är en skildring av 17-åriga Alisa och dennes förmåga att med hjälp av tankekraft påverka det som sker runt omkring henne; få äpplen att falla, båtar att tuta och bilar att svänga. Med hjälp av denna talang hamnar hon en dag i Moskva där hon träffar sin första kärlek. Sasha, som han heter, är betydligt äldre än Alisa och försörjer sig genom att sälja mark på månen. Alisas liv tar några snabba vändningar och snart vet hon varken ut eller in kring vad som har hänt med hennes liv.

Egentligen lägger dock inte “Mermaid” sitt främsta fokus på Alisas förmåga att påverka omgivningen, inte heller riktas strålkastarljuset främst mot hennes kärlek med Sasha. Eller på avsaknaden av att ha en far, eller hennes trassliga relation med sin mor, eller drömmen om att en dag bli en balettdansös. Utan lika mycket fokus läggs på allting och så snart man tror att Alisas relation till Sasha håller på att kulminera ändras fokuset helt och går tillbaka till balettdrömmen. Så håller det på gång efter annan och man blir aldrig riktigt klok på vad som egentligen är intentionen med “Mermaid”.

Tyvärr bidrar detta till något av en domino-effekt. Bristen på att ha ett klart fokus, en klar premiss och ett väl strukturerat manus resulterar nämligen också i att man inte riktigt vet vad man ska känna när man ser filmen. Den anspelar på så många nya känslor hela tiden att man aldrig riktigt vet om man ska skratta eller gråta, vara orolig eller förväntansfull. Resultatet blir att man aldrig varken skrattar eller gråter, det blir inget djup i karaktärerna och upplevelsen blir ganska likgiltig. I grund och botten är “Mermaid” en förhållandevis vacker film och det råder nog inget tvivel om att regissören Anna Melikyan har en artistisk ådra någonstans djupt inne i sig, men det kommer aldrig riktigt till uttryck i och med att filmen i övrigt är så pass rörig.

Nu ska inte “Mermaid” få statuera exempel för hela Rysslands filmproduktion, men för mig var detta ingen vidare trevlig introduktion i rysk film. Att filmen dessutom vann priset för “Bästa regi” vid filmfestivalen i Sundance tidigare i år är för mig ett lika stort mysterium som att filmens huvudkaraktär helt plötsligt får för sig att färga håret illgrönt och går omkring med den hårfärgen filmen igenom. Antingen är det jag som har svårt att se det artistiska i “Mermaid” eller också är det Sundance-jurryn som tenderar att ibland bli lite för indie och berömma allting bara för att det är annorlunda. Jag skulle tippa på det senare.