I skuggan av värmen

Eva (Crepin) vrider sig svettig i sängen och hoppas skaka av sig abstinensen. Venerna skriker efter påtår av heroin, som schematiskt injiceras för att möjliggöra de rutiner som utgör ytan av ett normalt liv. Kvällstiden spenderas i väktaruniform, där hon skickligt undanhåller sitt missbruk för kollegorna. Vid en larmutryckning påminns hon om det förflutna strax innan hon träffar polisen Erik (Kinnaman). Hon försöker hålla distansen, komma loss; men han vägrar ge upp. I långsam takt fälls taggarna ner, men på grund av sin mörka hemlighet kan hon inte släppa in honom. Passionen blir en skrämmande ljusstrimma i den mörka tillvaron som hotar rutinerna. Hon sneglar åt tryggheten att luta sig bak och gömma sig i sitt missbruk, men drivs av längtan att våga sträcka ut handen till kärleken och hennes enda hopp om framtid.
“I skuggan av värmen” är en dyster historia om människor som vi dagligen tittar på, men inte riktigt ser, som försiktigt tassar i skuggan av värmen, inkapabla eller rädda för att ta steget ut. Eva är en trovärdig karaktär, tagen från verkligheten i skrivna förlagans författarinna, men mellan abstinensutbrotten är det en stum ursäkt för en huvudperson. Missbruket styr samtidigt som det inte riktigt definierar henne, i själva verket skisseras hon som en själlös kvinna som söker personlighet i kanylerna. Ändå förändras hon inte nämnvärt när hon väl är hög, istället ser vi henne sova, skaka, svettas, smyga omkring och inte riktigt nå fram eller tillbaka. Erik är en charmig kille med mindre trevliga fördomar som oförklarligt blir förälskad vid första ögonkast. Lusten illustreras i långvarande närbilder på huvudpersonerna, men gestaltning saknas helt och skådespelarnas döda blickar gör kärlekshistorien till en samling stillbilder – en film som jagar passion men förblir ett fotoalbum bland vissna rosor på en begravning.

Det ska inte helt glömmas bort att filmen är svensk och därför oundvikligt sätts in i dess kontext, bland tunnhåriga polisinspektörer och Arn Magnusson. Modern svensk film sägs genomgå ett generationsskifte, med fler långfilmsdebutanter och mer vågade projekt. Majoriteten av dagens filmer är snyggare än den teveestetik som 90-talet drogs med, men det är fortfarande en Kalles Kaviarvariant av amerikansk independentfilm; mycket yta, stora pretentioner, men bortom melankoliska soundtracks och fint skärpdjup är det en trist film som döljer sig i Beata Gårdelers debut.