Kill List

“Kill List” lyckas under den första halvtimmen etablera den stämning som alla skrämmande thrillers eller skräckfilmer bör sträva efter att uppnå. Det beskrivs kanske bäst som “obehag utan ‘hoppa till-effekter'” och är den bästa stämningen man kan uppnå i filmer som ska vill skrämma djupare och i doser som vara längre än 2,5 sekunder per tillfälle.
Det hela uppstår i “Kill List” genom att filmens intrig lyckas födas ur vardagsrealism. Neil Maskell och MyAnnaBurings relation påminner om vilken krackelerad relation som helst. Eviga argumentationer, en son som hamnar i kläm, ett försök att dölja vad som försiggår när gäster kommer på middag. Det hade kunnat vara vilken snygg skildring som helst om ett förhållande som håller på att rasa samman. Kryddan här är att Neil Maskell är en yrkesmördare, som när vi kommer in i handlingen, bestämmer sig för att tillsammans med sin kollega och vän göra sitt sista stora jobb.

Att skådespelarna, relationen mellan karaktärerna och situationen i deras liv, allt känns trovärdigt hjälper till att skapa denna briljanta plattform att bygga vidare på. Tyvärr händer något efter denna första, lysande, halvtimme. Det som varit obehagligt på allvar går över till att bli skruvat, och det som varit stilistiskt våldsamt går över till att bli överdrivet makabert och oklädsamt. Det överdrivna våldet blir till slut svårt att rättfärdiga, och den explicita tortyren ger en känsla av att det blivit ett självändamål att göra “Kill List” så vidrig som möjligt.

Det är synd på flera sätt att “Kill List” är så dålig; framför allt för att den samtidigt är så bra. Hade utgångsläget som filmen befinner sig i efter de första 30 minuterna förvaltats rätt hade detta på riktigt kunnat bli “den absolut bästa genrefilmen på åratal” – som den, tydligen, har beskrivits. Nu lämnar man istället biografen och undrar om allt verkligen står rätt till hos regissör Ben Wheatley.