Oblivion

Med sin tredje film på mindre än ett år verkar det som om Tom Cruise har skruvat upp arbetsbördan på senare tid. Den här gången har jorden förstörs i ett krig som tvingat mänskligheten att flytta till en av Saturnus månar. Vi är bara sjuttio år fram i tiden, och Joseph Kosinski utmålar något av ett domedagsscenario i en tid då vi pratar om miljöförstöring och kärnvapenkrig. Men i det här fallet är det utomjordingar som i ett förödande krig försökt ta över jorden, och man krigade helt enkelt till allting var förstört.
De enda som finns kvar är Tom Cruise och hans fru. De sköter om och skyddar gigantiska maskiner som utvinner energi från jordens vatten som sen ska skickas till Titan. Men i bakvattnet lurar fortfarande fienden som vill förstöra det sista värdet som finns på jorden.

Joseph Kosinski regisserade den intressanta Tron Legacy 2010, vilket borde sätta tonen för “Oblivion”. Men förutom storheten i allting är det här två helt olika filmer. Mycket på grund av Tom Cruise. Man gör helt enkelt inte film där Tom Cruise spelar en av rollerna. Man gör film där Tom Cruise är filmen. Så är det bara. Han är med i nästan varje bildruta, Cruise-klicherna kommer så småningom när han ska ta sig an hela världen.

Men det blir ändå underhållande, kanske just på grund av Cruise. Det här är som ett lightversion av Matrix, ingenting för de som läst Joseph Kosinskis förlaga helt enkelt.