Jack Reacher

En krypskytt ställer sig till rätta i ett avgränsat område i ett stort parkeringsgarage och avlossar fem skott mot fem – vad det verkar som – slumpvis valda individer. Förövaren lämnar uppenbara spår efter sig och grips inte långt därefter. Han vägrar dock att yttra sig om händelsen, och kräver istället att få tala med Jack Reacher (Tom Cruise) – en före detta armépolis med rykte om sig att inte lämna något åt slumpen, och låta de skyldiga ställas till svar. Det är först när Reacher, med sina inte helt konventionella metoder, börjar gräva djupare i fallet som det börjar gå upp att det hela kanske inte är så enkelt som polisen från början har trott.
Regissör Christopher McQuarrie vet vilka spakar han ska dra i, och vilka reglage han ska vrida på för att få en publik intresserad. Med en ständigt hög intensitet, en dialog som sprudlar av halvdåliga oneliners, intensiva actionscener och en Tom Cruise i huvudrollen som är hårdare än någonsin förut – utgör “Jack Reacher” själva urtypen för vad en popcornrulle innebär.

Det finns dock ett par faktorer som bidrar till att “Jack Reacher” ändå kvalar in både en och två pinhål ovanför “dussin-popcornrullen”. Framförallt gillar jag att filmen känns gammaldags i hela sitt genomförande. Actionscenerna skildras inte genom en skakig handkamera eller med klippningar tre gånger varje sekund. Istället är det hela skildrat utan överdrivna visuella effekter eller andra överflödigheter. Detta går igenom i hela “Jack Reacher” – det är egentligen inte en film från 2012 med allt vad det innebär i form av specialeffekter och ljudeffekter, utan har nästan hämtat mer från 80-talets actionfilmer.

Man får dock ta detta för vad det är. De flesta som kliver in i en biosalong för att se Tom Cruise agera actionhjälte vet nog redan på förhand vad de kan vänta sig. Jag kan inte tänka mig att någon ser “Jack Reacher” i tron om att hitta meningen med livet – och sålänge man inte gör det kommer man nog inte att bli besviken. Detta är varken smart, jättesnyggt eller extremt välskrivet – men under filmens 130 minuter är det ständigt intensivt och underhållande; ibland är det allt som behövs.