The Wolverine

Serietidningar är aldrig något som tilltalat mig. På grund av detta har inte heller superhjältar av olika slag varit av något större intresse. Självfallet blir då inte ännu en X-Men-film något jag jublar över. Men i ett försök att agera så professionellt som möjligt går jag in i salongen och tar på mig 3D-glasögonen med ett så öppet sinne som möjligt. Tyvärr räcker inte det denna gång. Hur mycket jag än bortser från mitt ointresse av genren går det inte förbise det faktum att “The Wolverine” är ett fenomenalt uppvisande i poänglöshet.
“The Wolverine” tar vid där “X-Men: The Last Stand” slutade. Trots detta påstås det att denna film ska fungera som en helt fristående del i sagan. Vår hjälte har i sann Rambo-anda låtit håret och skägget växa, bosatt sig i skogen och blivit vän med en björn. Återigen ser vi Hugh Jackman i rollen som Wolverine och återigen hinner vi se hans muskulösa bringa ett tiotal gånger innan ens halva filmen passerat. Historien fortskrider när en japansk svärdexpert hämtar Wolverine för att säga adjö till en gammal vän i Tokyo. Resten av filmen berättas utefter standardmallen. Hjärndöd action blandas med helt orimliga dramatiska och känslosamma scener som snarare får mig att ifrågasätta Hollywoods verklighetssyn än att faktiskt känna något. Men det absolut största problemet med “The Wolverine” är att allt är så fruktansvärt meningslöst.

Efter “The Wolverine” är jag frusterad. Jag är fruserad då jag inser att jag aldrig kommer få dessa två timmar åter. Jag är också arg, arg och ledsen. Jag blir ledsen då “The Wolverine” kommer ses av miljoner människor världen över medan briljanta filmer som “Turinhästen” inte ens ses av en bråkdel av dessa. Jag blir arg att filmindustrin aldrig vågar ta några chanser. Att de stora aktörerna aldrig vågar testa något annorlunda. Att de alltid hellre finansierar ett varumärke än en bra historia.

Kort och gott avråder jag alla med antydan till filmintresse att hålla sig borta från “The Wolverine”. Ta istället pengarna och tiden och hyr något från någon av de stora, Hitchcock, Kubrick, Leone, Fellini och inse att film faktiskt kan vara mer än det vi ser på bio idag. Att film faktiskt, oftast är bättre när den vågar ta ett kliv utanför normen.