Jag saknar dig

Att “Jag saknar dig” främst riktar sig till en yngre publik går inte att ta miste på, här finns inga subtiliteter bara stora känslor som bankas in i skallen på publiken. Gråtfaktorn skruvas upp, som Nigel i Spinal Tap skulle säga, till 11 och filmen kommer farligt nära parodi när den berättar två enäggstvillingars historia.
När den ena av duon, tidigt i filmen, oväntat dör följer en explosion av hormoner. Kanske fungerar de överdrivet förhöjda känslolägen för samma publik som gråter på Justin Bieber-konserter men för alla oss andra blir det snarare skrattretande när filmen för femtielfte gången försöker tvinga fram tårarna.

Långfilmsdebutanterna Hanna och Erica Midfjäll har ett naturligt utryck och imponerar som de båda tvillingarna. Det samma kan man tyvärr inte säga om många av de andra unga skådespelarna i filmen som överspelar än hit och än dit. Diskrepansen mellan skådespelarna som agerar som tonåringar och skådespelarna som agerar som att de imiterar andra skådespelare som spelar tonåringar blir ibland väldigt märkbar.

“Jag saknar dig” är en typisk sådan där rulle som utger sig för att vara unikt ärlig och verklighetstrogen medan den i själva verket är, om man skrapar lite på ytan, lika konventionellt sentimental och överdriven som sina amerikanska kusiner.