Contraband

Ingen kommer att mista “Contraband” för “Maria Full of Grace” eller någon annan politisk smugglingsfilm. Men något oväntat lyckas denna Mark Wahlberg-thriller med den eleganta enkelheten som gör bra thrillers.
Just “elegant enkelhet” – en mening jag aldrig trodde skulle associeras med Mark Wahlbergh – är vad som gör att “Contraband” fungerar. Den försöker helt enkelt inte vara mer komplicerad än den behöver. Isländske regissören Baltasar Kormákur försöker inte göra sin film invecklad eller politisk, inte heller överdrivet spännande eller oväntad. Men det är just detta som gör den både politisk och oväntad. Utan de låga ambitionerna hade “Contraband” aldrig blivit så bra som den faktiskt blev.

Wahlberg har oförtjänt fått stämplen att vara en actionstjärna av den gamla skolan. Stora muskler, begränsat intellekt. Men som skådespelare har han gjort starka roller i karaktärsdrivna filmer. Och egentligen borde han koncentrera sig mer på sådana filmer. För någon riktig actionstjärna tror jag inte han blir. Men i den här filmen får han istället spela en lågsam karaktär som lämnat smugglandet bakom sig för att jobba med installationer av säkerhetssystem. Det är en oglamorös värld som passar Wahlberg som skådespelare. Han tvingas göra en sista smuggling sedan en familjemedlem satt sig i skuld till en lokal knarklangare. Actionscenerna fungerar okej, men det är inte där Kormákur väljer att bygga upp spänningen.

“Contraband” är en lagom bra film, en effektiv genrefilm som med sina små ambitioner lyckas vara bättre än majoriteten av filmerna där mer än 10 pistolskott avlossas.