Laxfiske i Jemen

En konsult och en byråkrat tar sig an uppdraget att fixa till laxfiske i Jemen, trots bristen på naturliga förutsättningar för det . Den brittiska regeringen hoppar på tåget då de behöver goda nyheter från Mellanöstern mellan alla bilder på krig och lidande. Addera en shejk med för många miljoner och ett omöjligt projekt görs genast möjligt. I filmens verklighet i alla fall, en verklighet som inte har mycket att göra med den verkliga verkligheten.
“Laxfiske i Jemen” vill få oss att tro att denna lilla fabelliknande historia skulle kunna utspela sig på riktigt, närmare bestämt i Storbritannien. Men den gubben går inte, det finns inte mycket i filmen som är realistiskt trovärdigt, snarare är allt sett med irriterande naiva ögon som får oss i publiken att himla med våra. Allt är sagolikt mystiskt och trevligt, på ett motbjudande sätt.

Filmen lyfter i de scener som försöker iscensätta byråkratins fallgropar. Med humor visas makthierarkier, tråkighet och reklamspin på ett sätt som närmar sig satir. Tyvärr dröjer det inte länge förrän vi förflyttas till något dekadent slott i Skottland eller något storslaget byggprojekt i “Jemen”, där vi tvingas genomlida ytterligare ett traggigt tal som jämför fiske med tron på högre makter.

Det som räddar filmen från att inducera okontrollerbar tarmvred är castingen av huvudrollerna. Ewan McGregor och Emily Blunt lyckas få oss intresserade av, och heja på, sina klichéartade karaktärer, både som individer och som par, så till den grad att man nästan glömmer vilken fjantig och intetsägande film man sitter och tittar på. Värre är det när Lasse Hallström och filmen försöker teckna porträtt av människor från Mellanöstern. Det är sorgligt att man lyckas med att både få med den samtida stereotypa bilden av araben som terrorist eller religionsfanatiker och äldre, men lika stereotypa, bilden av araben som en mystisk vis man från fjärran land. Båda bilderna reducerar individer härstammande från dessa regioner till marginella spelpjäser i västvärldens ständiga jakt på att hitta sig själv och meningen med existensen. Alltid med sig själv i centrum som universums mest utvecklade livsform.