Turinhästen

Turinhästen är inte en film för alla. Det är inte ens en film för de flesta. Med sina 146 minuter av svartvit misär är Béla Tarrs sista film minst sagt tung. Att filmen dessutom bara använder sig av totalt 30 klipp och behandlar teman som död och människans meningslöshet gör inte direkt Turinhästen till mer av ett lyckopiller. Turinhästen är dock varken en dålig eller tråkig film, tvärtom så är nog detta det mest tänkvärda och känslogripande jag har sett i år.
Turinhästen inleds med en narration över svart bakgrund för att förklara filmens premiss. Den anonyma rösten berättar legenden om Fredrick Nietzsches kollaps på Piazza Carlo Alberto i Turin. Då, enligt utsago, Nietzsches bevittnat piskandet av en häst som han sedan slängde sig gråtandes om halsen på för att beskydda. Detta ska ha lett till filosofens mentala kollaps. Berättaren avslutar med orden “Om hästen vet vi ingenting.”

Med de orden byts den svarta bakgrunden mot en av de visuellt mest välregisserade scenerna den här recensenten sett på år och dar. En häst som drar en man på sin kärra genom ett oförlåtande kargt och blåsigt landskap. Detta är filmens handling. En fiktiv historia om vad som hände med hästen Nietzsche använde sina sista krafter för att beskydda.

Detta kan låta ganska intetsägande och till och med poänglöst, vilket det också är om man inte lägger märket till den starka symboliken och de existentiella frågorna som hänger i luften. Vi får följa bonden Ohlsdorfer och hans dotter under sex dagar när de utför sina repetitiva sysslor gång på gång, på gång. Allt medan hästen blir sjukare och allt är på väg att falla.

Turinhästen är en film om annalkande död, meningslösheten i våra liv och den oundvikliga undergången. Det är även en film som på ett rent visuellt och auditivt plan griper tag i publiken med det apokalyptiska landskapet och molande ledmotivet.

Den ungerska regissören Béla Tarr, som bestämt hävdat att detta är hans sista film, gör verkligen sorti på bästa tänkbara sätt. Turinhästen är ett filmiskt och filosofiskt mästerverk som kommer leva kvar hos mig under en lång tid framöver.