The Stig-Helmer Story

När Stig-Helmer återvänder till biorutan efter tolv år har tiden sprungit ifrån honom, på alla sätt. I filmens värld har han hamnat på ålderdomshem, i den riktiga världen är han en förlegad figur som för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum. Lasse Åberg hade fingret på tidspulsen när han 1980 och 1985 undersökte svenskheten, med dess fördelar och brister, i “Sällskapsresan” och “Sällskapsresan II – Snowroller”. Man kan tycka vad man vill om dessa två filmer men det går inte att förneka att de var träffsäkra komedier som har fått generationer av svenskar att skratta åt sig själva.
Efter att varje uppföljare (“SOS – en segelsällskapsresa”, “Den ofrivillige golfaren”, “Hälsoresan”) gjort karaktären mindre och mindre omtyckbar så dödar Lasse Åberg med “The Stig-Helmer Story” all sympati som finns kvar för mannen med den ständigt stående hårtesen. För finns det någon som verkligen är intresserad av att sitta och se två gamla gubbar nostalgiskt gagga om dåtiden? Det är exakt lika tråkigt som det låter och inte blir det roligare när Åberg adderar tröttsamma visuella skämt, Stig-Helmer blir till exempel rädd för de automatiska dörrarna i affären (inte ens en så bortkommen person som Stig-Helmer hade kunnat tycka att det är något nytt år 2011).

Mellan dessa forcerade konversationer i nutid visas fult sepiatonade tillbakablickar till Stig-Helmers barndom och första kärlek, filmen vill visst att publiken ska tro att det tagit Jon Skolmens Ole trettioår av nära vänskap innan han intresserar sig för SHs bakgrund. I tillbakablickarna får vi följa den udda Stig-Helmer när han leker med tåg och flirtar med en tjej i Frälsningsarmén. Givetvis kommer SH på att detta var kärleken i hans liv och börjar, med hjälp av Ole, att spåra henne i nutiden.

När han äntligen hittar henne så kommer filmens enda skratt i form av Ida Högberg (född 1984) sminkad för att se ut att vara lika gammal som Lasse Åberg. Det blir det oavsiktliga gapskrattet som kröner en komedi som är helt ur led med tiden och aldrig borde nått längre än idéstadiet.