Någon annanstans i Sverige

“Någon annanstans i Sverige” berättar en becksvart historia om livet i Sveriges (mentala) inland. I stil med Todd Solondz “Happiness” får vi, under en kortare tid, följa en rad olika personers separata men ändå sammankopplade liv i det lilla samhället Borrunda. Narrativet ramas in av händelserna under en blodig och omskakande natt som, på olika sätt, blir en brytningspunkt för karaktärerna i fokus.
Skådespelarensemblen, bestående av en blandning av “stjärnor”, okända talanger och karaktärsskådespelare, är expertfullt sammansatt. Helena Bergstöm gör sin intressantaste roll någonsin och Peter Andersson bevisar återigen att han är en klippa när han får en roll att “bita i”. Mikael Persbrandt går lite på tomgång och är en av filmens svagaste skådespelarlänkar tillsammans med Jonas Inde som, om man ska vara ärlig, är högst medioker framför kameran när det inte handlar om sketchkaraktärer i Killinggängskreationer.

Till skillnad från många liknande filmer med upphackat tidsförlopp och multipla karaktärstrådar lyckas filmen ingjuta intresse för varje huvudkaraktärs öde, något som beror lika mycket på skådespelarna som Hans Gunnarssons utmärkta manus (baserat på hans egen roman med samma namn).

Filmen lägger sig någonstans mittemellan vardaglig realism och svarthumoristisk absurdism. Den dråpliga humorn behövs för att lysa upp filmens överlag avgrundsmörka kritik av den svenska småstadsandan och dess kvävande inverkan på individen. De karaktärer, och det är inte många, som lämnas med någon strimma av hopp inför framtiden är de som bestämmer sig för att bryta helt med sin livsituation och fly någon annanstans, iväg från den nedtyckande känsla av hembygdstillhörighet som illusoriskt likställs med trygghet och samhörighet.