Taken 2

Om 20 års filmtittande får säga sitt, är det inte utan att man rynkar på näsan när en lyckad actionthriller som “Taken” får en uppföljare vars regissör inte är densamme som i föregångaren. “Här ska det mjölkas”, är en tanke som omedelbart infinner sig. Att sedan Olivier Megaton – fransmannen och den före detta graffitiartisten som tagit över rodret från sin landskollega Pierre Morel – legat bakom lättglömda halvmesyrer som “Colombiana” och “Transporter 3”, gör inte tveksamheterna desto färre. Mot alla odds och magra förutsättningar, reser jag mig likväl ur biofåtöljen mer än belåtet.
Svävandes över torra bergslandskap någonstans i Albanien, tar vi avstamp vid en begravning, där anhöriga håller ceremoni för de kidnappare och allehanda avskum som blev offer för ex-CIA agenten Bryan Mills räddning av sin dotter. Det utkrävs hämnd mot mannen med de “speciella färdigheterna”. För även skurkar har känslor.

Mills, i sin tur, har lämnat tragedin i Paris bakom sig. Han ser fram emot en välförtjänt semester tillsammans med dottern och exfrun i hjärtat av Turkiet – det grandiosa Istanbul. Nöjet, som ni säkerligen kan ana, blir dock inte särskilt långvarigt, då fadern till en av de förutnämnda kidnapparna är honom snabbt på spåren – med twisten att, denna gång, är det Mills själv som tas gisslan och därmed måste förlita sig på sin dotter för att undsätta sig själv och exfrun från fara.

Det finns det stunder där manuset skulle mått väl av en gnutta gravitas. Huvudantagonisten Murad (Rade Serbedzija) har inte mycket att säga som vi inte hört i hundratals andra hämndhistorier, samtidigt som de känslosamma ögonblicken mellan Mills och hans familj ofta känns krystade och artificiella. Jag köper inte riktigt att dessa är människor som förmodat har bott, levt och delat minnen ihop.

De Luc Besson-producerade actionsekvenserna kompenserar dock mer än väl för dessa brister. Om än något överhetsig i sin klippning, flyger tiden förbi i en rasande fart när vi rycks med i bil- och hustaksjakter bland Istanbuls trånga bakgator. Förvisso med frånvaron av någon som helst subtilitet, men det är icke desto mindre en tät och intensiv katt-och-råtta lek, som ger regissören skäl för sitt namn med ett värdigt och explosivt efterspel. Marginellt ett snäpp under originalet, men för de som vill ha mer av samma vara – utan att för den delen ställa orimligt höga krav – blir det mycket pang för pengarna.