Cloud Atlas

Sällan har jag blivit så fängslad av en berättelse som jag blir av “Cloud Atlas”. Flera gånger under filmens tre timmar tittar jag på klockan, inte för att jag är uttråkad utan för att jag inte vill att filmen ska ta slut. När filmen är slut känner jag mig tom, jag vet egentligen inte vad jag tycker men jag vet att jag lätt skulle kunnat skänka dygnets resterande 21 timmar till mer av “Cloud Atlas”.
Wachowski-syskonen och Tom Tykwer har gett sig på ett riktigt mastodontprojekt. Till grund ligger den hyllade romanen med samma namn av David Mitchell. Berättelsen utspelar sig under sex olika eror och visar hur människors handlingar upprepar sig och reflekteras i kommande liv. Ena stunden är vi på ett skepp i Stilla Havet i slutet på 1800-talet för att i nästa befinna oss någonstans i Hawaii i en post-apokalyptisk värld.

Att kalla “Cloud Atlas” episk vore en underdrift. Detta är det överlägset mest ambitiösa projekt jag någonsin har sett. Och ambitionen räcker hela vägen fram. “Cloud Atlas” är ingenting mindre än ett mästerverk och troligtvis det bästa jag kommer att se på väldigt länge. Regin är nästintill felfri, musiken makalöst vacker och visuellt är det rena himmelriket för ögonen. Skådespelarna ska också få sig en extra eloge då nästan hela ensemblen spelar sex olika roller och gör det dessutom med bravur. Speciellt den för mig tidigare okända Doona Bae är helt spektakulär som Sonmi-451 i framtidens Neo Seoul.

Det är svårt för mig att hitta något negativt i “Cloud Atlas”, men om jag ska anmärka på något så är det nog ändå det ibland onödiga publikfieriet. Det känns ibland som de slängt in lite pajaskomedi för att underhålla den stora massan. Men jag låter inte det förändra min bild av denna annars perfekta film – den bästa du kommer att se på bio 2013. Och kanske längre än så.