Compliance

Under några skälvande timmar skildrar “Compliance” händelseförloppet på en snabbmatsrestaurang någonstans i USA. Det hela börjar med att föreståndaren för restaurangen får ett samtal mitt under lunchrusningen av en polis som påstår sig ha bevis för att en av restaurangens anställda har stulit pengar från kunder. Föreståndaren ombeds ta in den anställda i ett rum för att ställa några frågor till henne. Det hela blir början på en lång konversation mellan polisen och restaurangägaren, där den senare blir uppmanad att ta till allt mer tvivelaktiga metoder för att kunna få den restauranganställde att erkänna. Situationen blir allt mer obehaglig, och frågan varför polismannen inte själv kan komma till restaurangen och sköta utfrågningen allt mer relevant.
Svårigheten med filmer som “Compliance”, filmer som i någon mening ska vara thrillers utan att använda sig av vapen, våld, eller direkta skrämselelement, är just att thriller-effekterna måste ske på ett nästan psykologiskt plan, istället för på det explicita sätt som det ofta sker på i kommersiella thrillers. “Compliance” är helt fenomenal på just den punkten. I takt med att situationen på restaurangen tar allt mer obehagliga vändningar, drabbas man som publik också av en allt större känsla av olust. Att Ann Dowd och Dreama Walker båda lyckas övertyga i de två huvudrollerna, och få förloppet på restaurangen att ständigt kännas äkta – är egentligen allt som krävs för att “Compliance” ska lyckas engagera.

Filmen lyckas inte vara lika briljant under samtliga 90 minuter. Under kortare perioder får man känslan av att filmen förlorar framåtrörelse och står och stampar på samma ställe väl länge. På det stora hela är detta dock en obehaglig och välgjord film, som gör sitt jobb, och får en att lämna biografen både en och två tankeställare rikare.