J. Edgar

Problemet med biografiska filmer är utmaningen att berätta ett liv på drygt 30 000 dagar på mindre än två timmar; att få detta oändliga antal dagar att tillsammans utgöra en berättelse som har berättarteknikens alla element. Men det är liksom omöjligt att rationalisera ett liv på det här sättet, att få de två timmarna att framstå som en lång sammanhängande röd tråd.
J. Edgar Hoover levde 28228 dagar. Men det var inte vilka dagar som helst. Clint Eastwoods “J. Edgar” försöker berätta ett alldeles för innehållsrikt liv på alldeles för kort tid. Resultatet blir att ingenting riktigt fastnar i åskådarens intresse, och allting bara blir ett gäng milstolpar i ett synnerligen komplicerat liv.

Hoover var uppenbarligen en man med många ansikten, men vi fördjupas egentligen aldrig i något av dem. Hans påstådda homosexualitet blir någonstans bara en parantes i det skimmer av politiska metaforer som tycks utgöra större delen av hans yrkesaktiva liv. Trots att Eastwood ibland ställer sig frågande till Hoovers fascination för att mytologisera sig själv, gör han ingen riktig ansträngning för att beskriva människan Hoover, vem han egentligen var och varför han var så.

Leonardo DiCaprio vet hur han ska göra den här typen av roller. Han gjorde det briljant i Scorseses “Aviator” och gör det inte dåligt i “J. Edgar”, men med filmens hastade berättande lyckas inte DiCaprio riktigt sätta något av Hoovers jag. Med sitt berättande ställer DiCaprio frågor som publiken redan funderar på, och skriver ibland ut svaren på näsan så att vi inte ska missa någonting. Men tyvärr missar vi allt.