Snabba Cash II

Det bästa med Snabba Cash-filmerna är regin. Detta tack vare att produktionsteamet vågar anlita auteuraktiga regissörer med egen stil, istället för att använda de duktiga men tråkiga bruksregissörer som sprutar ur sig alldeles för många svenska kriminalthrillers varje år. Den första filmen regisserades av Daniel Espinosa, denna av Babak Najafi (som långfilmsdebuterade med “Sebbe”) och trean kommer att regisseras av Jens Jonsson (“Ping-pongkingen”).
Det är Najafis regi som är den stora behållningen och också det som lyfter ett ganska tunt manus till en tät och effektiv film fylld med våld och dåliga val. “Snabba Cash II” skiljer sig betydligt mer från Jens Lapidus romaner än föregångaren, det märks att filmteamet varit måna om att ha kvar Joel Kinnamans rollfigur JW i centrum.

Trots manusets tunnhet så är denna på flera sätt bättre än den första filmen. Förutom regin så har också skådespeleriet vässats till, det märks att alla rollinnehavare har fått några fler års erfarenhet, av både sitt gebit och sina roller, på nacken. Men det som är allra bäst, jämfört med föregångaren, är hur kriminalitet inte på något sätt glorifieras. Till skillnad från ettan samt otal amerikanska släktingar, Scarface är det bästa exemplet, så finns här inget som någon kan tycka är coolt. Filmens porträtt av livet som brottsling är nattsvart, helt utan ljuspunkter.

“Snabba Cash II” lyckas med konststycket att underhålla, genom spänning och filmteknisk briljans, utan att visa våld för vålds skull. För det applåderar jag den och välkomnar den som en av årets hittills bästa svenska filmer.