Weeds – säsong 1

“Weeds” är vad “Desperate Housewives” borde ha varit. Om hemmafruarnas karaktärer kan uppfattas som falska och oäkta så är karaktärerna i “Weeds” tvärtom. Alla har någonting att berätta. Alla har sin historia, och det behöver inte alltid vara mord och annat de ska dölja. Det är rätt och slätt trovärdigt. Seriens huvudroll spelas av Marie-Louise Parker, en nybliven änka i en “Desperate Housewives”-liknande amerikansk villaförort. Makens bortgång skapar en ekonomisk kris, vilket tvingar henne att börja sälja gräs för att försörja sig och sina två barn. Därifrån tar serien sin början
“Weeds” handlar om gräs, marijuana för att vara mer exakt. Serien tar sig inte på så stort allvar, vilket skapar en lätt ton på någonting som annars kan ses som dramatiskt och allvarligt. De mörka skämten passar perfekt in i Mary-Louise Parkers karaktär. Vad jag alltid undrat över i “Desperate Housewives” är, har de inga andra vänner? De har sina grannar, men ingen annan? I “Weeds” dödar de myten när en depressiv Elizabeth Perkins säger att hon inte har några vänner, hon har bara grannar – som inte ens är vänner. Tänk om Susan eller någon annan av hemmafruarna vågade säga något sådant. Snacka om oväntat.

Det är sällan jag brukar bry mig om tv-series vinjetter. “Weeds” är någonting speciellt. Snyggare och mer stämningsskapande vinjett får man leta efter. Perfekt musik och bilder som får oss att insupa hela lugnet som “suburbia” ska innebära. Malvina Reynolds “Little boxes” kunde inte varit mer aktuell än den är i Weeds.

I säsongens sista avsnitt bombar man på med knivskarp kritik mot Bushadministrationen och Irakkriget. Stadens stadshuvud blandar ihop Iran och Irak. “What about 9/11? Didn’t Iran hire the terrorists?”, frågar han en vän. “Det är krig i Irak, och inget av länderna hade någonting att göra med World Trade Centerkatastrofen”, svarar en person, och svarar “båda har ju sand”. Fantastiskt smart kritik som avslutas med ett “whatever”, när den ene inte kan argumentera längre. Det är underbart att se amerikaner med självdistans, som vågar bombardera sin egen nation med kritik. Det är inte alla som vågar, man riskerar att förlora publik och utstå tung kritik från vassa pennor. Men i “Weeds” hålls man inte tillbaka av någonting. Svordomar, sex och framför allt droger flödar frit. Detta skapar en jordnära serie som skapar en någorlunda verklig situation.

Även om bara serien innehåller tio avsnitt så känns det som en innehållsrik serie som jag väntar mig mycket av i framtiden. Hoppas inte förväntningarna bara blir för stora.