The Wolf of Wall Street

Jordan Belfort, mannen som aldrig satt på Wall Street och snart blev ytterligare en av finansvärldens alla pirater, talar till sina soldater i det “boiler room” som är Stratton Oakmont, hans firma på Long Island. Han vankar fram och tillbaka och får ögonkontakt med många av de som beundrar honom för hans rikedom. Det är melodiskt, snyggt iscensatt, välrepeterat; han vet hur han får adrenalinet att flöda hos sina telefonsäljare. Han vet att det här är hans ring på samma sätt som boxningsringen var Joe Montantas i “Tjuren från Bronx”. Det är ringar för barbarer, utan regler och utan verklighetsförankring. Och när de fyller sina orderböcker blir Belforts män (för nästan alla är män) bjudna på livets fest; alkohol, kokain och sex. Det är barnsligt. Det är sexistiskt. Det är kriminellt. Och det är Martin Scorseses råa, någonstans alldeles briljanta bild av kapitalismen i sitt esse.
Scorsese tar sig inte an Belforts självbiografi som den moraliska berättelse “Boiler Room” var, en film om samma pengalystna karaktärer som med tveksamma metoder klättrar den amerikanska drömmens trappa. Scorsese och hans manusförfattare Terence Winter är mer intresserade av kulturen och taktiken på Stratton Oakmont och vad de ser i det amerikanska finansiella systemets ruttna hjärta. Någonstans blir det en påminnelse om alla dessa Stratton Oakmonts som trots allt finns överallt omkring oss, inte bara i USA. På så vis mynnar “The Wolf of Wall Street” ut i en gangsterfilm där vi ser karaktärer som samhället närmast accepterat rida på moralens absolut högsta hästar.

I de tidiga scenerna i “The Wolf of Wall Street” finner vi Jordan Belfort på botten som “cold-caller” på Wall Street. Han försöker sätta kroken på de stora fiskarna, som hans chefer sedan ska håva in. I och med att mytomspunna “Black Monday” 1987 är ett faktum, och Dow Jones rasar med nästan 23 procent, blir Belfort arbetslös. Men från sitt första arbete tar han med sig en viktig läxa från sitt chef (Matthew McConaghey i filmens mest elektriska fem minuter); hans jobb handlar om att separera investerarna från sina pengar, hans framgångar är inte korrelerad med deras. Ung och hungrig börjar Belfort sälja frimärkesaktier till ovetande brevbärare och golvläggare. Han applicerar samma “pump and dump”-teknik på små, onoterade aktier, som de stora bankerna applicerar på de största aktierna. Och så börjar han bygga sitt imperium.

Utspridd över tre timmar är “The Wolf of Wall Street” en krävande upplevelse. Men längden ger också Scorsese och hans ensemble en möjlighet att bygga upp scener som enbart är där för att förmedla extravagans, helt i linje med vem Jordan Belfort försökte vara. Han lever det amerikanska drömmen, installerar en helikopterplatta på sin jakt, bara för att han kan och kastar pengar efter människor som om de vore vilka papper som helst. Det är groteskt, smaklöst, men också en påminnelse om alla Jordan Belforts där ute. Och hade hans båt seglat under Goldman Sachs flagga istället, hade denna historia antagligen fått ett annat slut.