Mitt liv med Liberace

När unge Scott Thorson (Matt Damon) först tas med till Liberaces föreställning lägger Soderbergh ribban högt redan från början. Michael Douglas skiner lika starkt som de stenbeprydda ringarna på hans händer och det insydda guldet i hans extravaganta kostym, i rollen som Liberace själv. Det är vansinnigt snyggt på det där numera nästan klassiska HBO-viset, och hiskeligt välgjort ända från smink och röstimitation till kroppsspråk och närbilderna på de pianospelande händerna. I ärlighetens namn, denna scen är som om HBO i modern tid hade producerat “The Liberace Show”, och det är inte illa alls. Utöver att Liberace är underhållande på scen så porträtteras han även sådan i livet utanför showen, om hans liv nånsin var utanför showen det vill säga. Samspelet mellan Damon och Douglas lyckas förvånansvärt bra, och replikskiftena mellan dem är rakt igenom underhållande utan att man behöver anstränga sig det minsta för att svepas in i deras relation.
Filmen är skriven utifrån den verklige Scott Thorsons självbiografi, där han skriver om de år då han och Liberace – eller Lee som han mestadels kallas i filmen – levde tillsammans, och tiden som följde efter. Det är en väldigt intressant berättelse, det är högst tveksamt om någon annan människa någonsin kommit så nära Liberace som Thorson gjorde. Detta medför även att skildringen av superstjärnan inte blir hans egen berättelse, och således inte är förfinad för att ge honom nåt slags god publicitet, till skillnad från vissa andra dokumentära produktioner som gjorts om honom. Men det finns även en stor nackdel med denna berättelse, den får nämligen samma problem som filmatiserade biografier allt som oftast får. Hur nyanserad Douglas än är i sitt gestaltande av Liberace, blir karaktären lätt slätstruken. Det är en logisk följd av att berättandet sker ur Thorsons vinkel, och Lee därför saknar den komplexitet som hade krävts för att verkligen lyfta filmen. Det måste finnas en större historia att berätta, som Soderbergh inte utforskar. Vid ett tillfälle i filmen säger Lee att man bara ser det man vill se, och syftar till hur omvärlden var blinda för hans homosexualitet. Man ser bara det man vill se, men inte i “Mitt liv med Liberaces” fall, där gäller snarare att man visar bara det man vill visa.

Det finns vid sidan av detta ett till problem med filmen, nämligen representationen av homosexuella. Nog för att både Thorson och Liberace spelas med bravur, och deras porträtt är allt annat än simpla nidbilder, resterande homosexuella karaktärer faller likväl in i en och samma stereotyp. De vickar på höfterna och pratar nasalt. Kameran följer dessutom gärna dessa vickande höfter med närbilder i ett slags homosexuellt male gaze, men inte på ett objektifierande sätt lika mycket som på ett förlöjligande. Det känns inte värdigt filmen. Sekunderna som försvinner i dessa osmakliga försök till komik hade kunnat nyttjas betydligt bättre.

Om man lyckas se förbi dessa brister kan filmupplevelsen däremot bli en ren fröjd. Den är väldigt tjusig att se på, och bjuder på ett utomordentligt relationsdrama. Rob Lowe bjuder på en (kanske lite för) helfestlig rolltolkning som plastikkirurg och Liberace spottar ur sig roliga kommentarer på löpande band. Det är en mycket bra film som tyvärr får lida en smula för problem som hade varit relativt enkla att undvika.