Frances Ha

Det kändes aldrig som en långsökt gissning att Noah Baumbach fått sin beskärda del av den europeiska auteurfilmen, att franska nya vågen var det som tillsammans med New Hollywood-eran satte de tydligaste spåren i hans filmskapande. En mer uppenbar bekräftelse på detta än “Frances Ha” är svår att tänka sig. Det är lätt att först föra sina tankar till Woody Allen. Filmen går i svartvitt som ett stilistiskt val, uppenbarligen för att referera bakåt i filmhistorien. Den utspelar sig på Manhattan. Att inte tänka på Allens “Manhattan” vore rakt märkligt. Men “Frances Ha” går längre tillbaka än så.
En av filmhistoriens mest klassiska berättelser om att växa upp är François Truffauts “De 400 slagen”, och på sätt och vis är det som att Frances (Greta Gerwig) – trots mer än dubbelt så hög ålder och motsatt kön – är något av en modern Antoine. 27 år gammal har hon fortfarande svårt att hitta rätt i sig själv såväl som i sitt liv. Antoine i “De 400 slagen” är inte ens tonåring, men den skillnaden är väl inte mer än rimlig med deras övriga levnadsförhållanden i åtanke. Antoine negligeras ständigt av alla vuxna omkring sig och tvingas därför att växa upp alldeles för tidigt, Frances har å sin sida fastnat i något slags college-läge tillsammans med sin bästis tillika rumskompis, och således skjutit upp hela den processen alldeles för länge. Liknelsen blir ändå befogad. Det refereras till Jean-Pierre Léaud i filmens dialog, och tanken väcks över huruvida namnet Frances är en slump eller även det en referens i sig. Under en scen där huvudkaraktären Frances febrilt springer gata upp och ned för att leta efter en bankomat spelas rent av musik från Truffauts storverk.

Men trots att filmen är späckad med hänvisningar till äldre verk, med svartvitt nostalgisökande, så står den i allra högsta grad på egna ben. Manus är skrivet tillsammans med Greta Gerwig, och det känns på alla sätt självklart när man ser filmen, att den är skriven inte bara av henne utan även för henne. Sällan har en skådespelare känts så naturlig som här, sällan har en skådespelare varit lika rolig som här. Baumbach och Gerwig har ett uppenbart sinne för komik, både övergripande och på detaljnivå. I filmens raska tempo och blotta nittio minuter finns inte ens en ansats till en tråkig stund. Samtidigt som berättelsen hela tiden utvecklas framåt är dialogen konstant fylld av underfundiga tänkvärdheter.

Även om “Frances Ha” aldrig berör mig på samma sätt som Baumbachs tidigare filmer har gjort, då kanske främst “The Squid and the Whale” och “Margot at the Wedding” som med sina respektive avgrundsmörker skildrar bland det värsta i människor, så sitter även denna inne på visdomar om livet. I en underbar scen på en fest håller en onykter Frances en monolog om vad hon letar efter i livet – denna scen hör till de allra finaste och mest träffsäkra filmstunder jag haft. Det är med stor spänning jag ser fram emot deras nästa gemensamma verk, Truffaut-pastisch eller ej.