Palme

När Maud Nycanders och Kristina Lindströms Palmedokumentär får världspremiär på Way out West är den så färsk från klipprummet att regissörerna själva inte orkar närvara för att presentera premiärvisningen. Men så är det också ett praktverk om Sveriges genom tiderna mest betydelsefulla politiker som tagit år att färdigställa. Ett porträtt av Olof Palme från barndomen till döden, men också en skildring av ett Sverige som bara ligger ett kvartssekel bakom oss men som är oändligt svårt att föreställa sig.
I fokus står Palmes politiska gärning, från att han väljs in som statsråd närmast under Tage Erlander till att han står på den politiska toppen som statsminister. Det enorma arkivmaterialet tecknar ett i stora drag officiellt porträtt, men sedan filmarna fått tillgång till Palmes privata Super 8-arkiv blottas också glimtar av den privata Palme. De helt vardagliga klippen av statsministern som badar i Ekeviken på Fårö och leker med sina barn får ett magiskt skimmer av bleknad celluloid över sig vid sidan om de svartvita klippen ur nyhetssändningarna. Karaktären av klippfilm bryts upp av nyinspelade intervjuer med personer som stått nära Palme eller socialdemokratin, familjen får stor plats men också vitt skilda personer som Annette Kullenberg och Roy Andersson får uttrycka sig analytiskt kring Palme.

För oss som är uppvuxna med ett politiskt klimat som handlar om jobbskatteavdrag och köksrenoveringar framstår det ideologiska samtalet under Palme närmast som en fiktion. Här framträder en politisk superhjälte som engagerar sig personligen i kampen för demokrati över hela världen, en svensk statsminister som håller politiska tal på spanska för hela Kubas befolkning, som ohindrat konverserar med reportrar på franska på väg ut ur bastun och som uttrycker sig skarpt och stringent i direktsändning grillad av David Frost. En politiker som över telefon från köket i Vällingby uppmuntrar Harald Edelstam att fortsätta den diplomatiska kampen mot militärjuntan i Chile, som talar direkt med gisslan i Norrmalmstorgsdramat och som personligen möter studenterna under kårhusockupationen 1968, som kliver in i rummet som fienden och går ut till rungande applåder. När Palme till synes improviserat förklarar sitt engagemang för den demokratiska socialismen, när man hör de ideologiska argumenten klinga klart blir man närmast deprimerad över Sveriges partipolitik anno 2012.

När Håkan Juholts tydligt ideologiska socialdemokratiska projekt misslyckats, när Carl Bildt fortsätter att lovorda den tysta diplomatins kraft, när den hetaste frågan i svensk politik handlar om moms på skräpmat blir man lätt nostalgisk inför den statsminister som reser sig mot USA efter bombningarna över Hanoi.

För en svensk dokumentärfilm är de nära två timmarna väl tilltagna, men för att vara ett porträtt med ambitionen att skildra Palme och hans Sverige är det i kortaste laget. I detalj hinner dokumentären aldrig gräva särskilt djupt, i jämförelse med andra Palmedokumentärer – som Jonas Simas “Våran Olof” som filmen lånar friskt ur – blir de specifika skeendena bara ytligt beskrivna. Senare i höst visas en längre klippning på SVT, förhoppningsvis gör några extra minuter en bra dokumentär fantastisk.