Hypnotisören

Lasse Hallström gör film på svenska för första gången sedan 1987. Då handlade det om filmatisering av nationalklenoden Astrid Lindgrens “Mer om oss barn i Bullerbyn”. Nu handlar det om en annan, mer tveksam, svensk nationalklenod: kriminalthrillern. “Hypnotisören”, baserad på romanen med samma namn av Lars Kepler har ingen Beck eller Gunvald men väl Mikael Persbrandt och ett overkligt, fjantigt och förutsägbart polismysterium.
Jag ska inte klaga för mycket på Hallström, regin är en av filmens starkare sidor och höjer den, något, över de flesta av de dussinkriminalare som produceras på löpande band i vårt avlånga land. Miljöerna är fina och om man bortser från det töntiga kriminalfallet så finns det en del bra rollfigurer och handlingstrådar. Samspelet mellan Persbrandt och Lena Olin, som står för filmens bästa rollprestation, är bra. Deras rollfigurers relation är filmens kanske bästa beståndsdel och skulle passa bra i ett drama.

Polishjälten i är blek, även om Tobias Zilliacus gör ett godkänt jobb i rollen. Han är lite som en outvecklad och tråkig snubbe vars enda funktion är att jobba övertimmar för att kompensera för att han, och hela filmens poliskår, är så inkompetenta. Om de hade tagit hjälp av publiken så hade fallet varit löst för länge sedan och filmen hade kunnat koncentrera sig på sina intressantare relationsaspekter. Vi får hoppas att rollfiguren utvecklas i kommande filmer, vilka säkert inte är långt borta med tanke på hur många exemplar uppföljarböckerna har sålt (och, som vi alla vet, så finns det ingen svensk kriminalare som inte får en uppföljare, oavsett kvalité). Är du ute efter en svensk kriminalthriller som är lite bättre än många av sina genrekompisar så är Hypnotisören ett bra val men någon bra film, som helhet, är den inte.