Promised Land

“Promised Land” är Matt Damons första manusarbete på tio år. Det var tänkt att även bli hans regidebut, men på grund av hektiskt schema fick Gus Van Sant regissera, liksom med Damons tidigare manus. Allt för det bättre kan tänkas, även om det känns som att Damon haft lite mer än vanligt att säga till om vid produktionen av “Promised Land”.
Det är han och en av hans motspelare, John Krasinski som står för hela utvecklingen av manus, baserat på en berättelse av Dave Eggers, och det märks tydligt att det är ett ämne de brinner för. Hydraulisk spräckning, eller fracking som nog är en vanligare term även i Sverige, är en metod för att frigöra naturgas, en metod som mött väldigt mycket kritik från miljöaktivister. Om denna handlar filmen. Steve Butler (Damon) jobbar tillsammans med Sue Thomason (McDormand) som försäljare för naturgasföretaget Global Crosspower Solutions med att införskaffa rättigheter att borra i landsbygdsbyars berggrund för att nå nämnda naturgas. När de besöker en småstad i Pennsylvania för att göra staden rika välkomnas de först med öppna armar, men vet väl vid det här laget att saker sällan är så bra som de verkar.

Både Steve och Sue målas upp som högst sympatiska människor, vilket ger Global ett ansikte av hjältar. Van Sants obestridliga förmåga att skildra samhällen – framför allt i närhet till natur – och de människor som utgör dem blir nyckeln till detta drama. Just genom att göra Steve och Sue till dessa väldigt trevliga ansikten blir det företag de representerar till en ulv i fårakläder, så att säga. Den skarpa kritiken riktas inte mot människorna, utan mot de kapitalistiska strukturer som styr samhället. I den moderna världen är var människa en försäljare, vare sig hon valt det själv eller inte. Även om fossila bränslen är en väldigt relevant fråga, fungerar det nästan främst som en metafor. Filmen kunde nästan lika gärna ha handlat om tv-shop eller mobiltelefonabbonemang. Just detta förmedlar “Promised Land” med stor bravur, och gör den till en väldigt hedersvärd film.

Tillsammans med Van Sants tillbakadragna men ändå ständigt närvarande regi utgör Damon och Krasinskis rätt så finurliga manus – som innehåller mer än vad som avslöjas vid en första anblick – ett stillsamt drama som väljer att inte moralisera, men ändå tydligt ifrågasätta det kapitalistiska samhället.